Förlåtelse

En dag kommer det bli lätt att förlåta. En dag kommer solen att skymma alla problem och ingenting förutom kärleken kommer att växa inom oss. Vi kommer vara lika bekymmerslösa som två tindrande stjärnor i universum, fria från oron över morgondagen. Du och jag skulle aldrig behöva gråta mer, våra hjärtan skulle alltid förbli osårbara.

Vi skulle vandra livet ut och bara njuta, aldrig smaka på någon bitterhet eller ilska. Lika ovetande som fåglarna skulle vi flyga över himlavalvet tills det inte fanns någon mer himmel att utforska, och vi skulle bara rofyllt somna in i sanden, utan att ångra en enda sak i våra liv. Den dagen kommer allting att bli som den där sagan alla fick höra som barn, där prinsen och prinsessan levde lyckliga i alla sina dar. Då behövde inget mer sägas, för lycka var ju lycka, och det var ju självklart att den skulle vara för evigt. Det var bara några år efteråt som man började undra vad lycka egentligen betydde.

’’Det kan inte hjälpas’’, sa du en gång. Det var på min mormors begravning, bland gråskalor, hårda träbänkar och fallande tårar.

’’Det kan inte hjälpas vännen, det är sådant som händer.’’ Du trodde säkert att dina ord värmde, att de skulle få mina snyftningar att upphöra och att du återigen skulle få spela hjälte. Jag är säker på att du blev besviken när mina axlar istället började skaka mer, så mycket att du var tvungen att hålla i mig för att jag inte skulle ramla.

Jag undrar om du skulle säga så också, efter allt som hänt. Ibland kan jag nästan föreställa mig det, hur du rynkar lite på pannan och ser sådär besvärad ut, innan du äntligen öppnar munnen. Men självklart kommer fel ord ut. Självklart. Precis som första gången du sa dem.

Då tänkte jag faktiskt inte så mycket på det. Allt jag hörde då, även om det inte ens handlade om henne eller begravningen, skadade mig. Så egentligen var det fel av mig att peka ut dig som skurken, jag vet ju att du bara försökte hjälpa till. Men efter vad du gjorde höll jag på att bli galen, och alla minnen jag hade av dig fick plötsligt onda avsikter. Någonstans djupt inne visste jag ju att vi båda var skyldiga till det här, men du känner mig. Jag var för självisk för att se det. Så jag vet inte om det var jag som borde ha förlåtit, trots att jag inte ens visste då vad jag gjort, eller om du skulle göra det. Nu, såhär efteråt, vet jag att vi båda förtjänade en ursäkt. Men inte fick vi någon. Undrar hur våra liv hade sett ut om vi bara hade gett varandra varsitt ”förlåt” och kysst varandra, en sådan där riktig filmkyss som gör allting bra igen. Hade vi levt lyckliga i alla våra dar då? Hade vi förstått vad kärlek verkligen betydde, sett hur den överlevde allt? Ärligt talat tror jag inte att det vi kände för varandra var sådär oövervinneligt. Ibland tvivlar jag till och med på att den var (eller är) ömsesidig.

Jag vill att du ska veta att jag saknar dig. Jag saknar dig så otroligt mycket att varje andetag är svårt att dra. Du finns överallt, i en spegels reflektion, i daggdropparna som ledsamt tynger ner var sitt grässtrå. Doften av ditt hår kan fortfarande uppfattas i min huvudkudde, hur långt in i garderoben jag än gömmer den. Ändå saknar jag dig inte tillräckligt för att glömma. För doften av dig och en skymtning av dina rödkantade ögon bringar inte bara saknad. De ger mig en hemsk tillbakablick också, minnen som får nätterna att förbli sömnlösa. Jag har börjat vänja mig med några få timmars sömn om dygnet, även om jag aldrig kommer att vänja mig vid att du inte är här längre. Så när jag ligger där varje mörk timme, med nackspärr på grund av bristen på kuddar, kan jag bara tänka på vad jag gjorde fel. På allt jag kunde förändra. På det du inte borde ha gjort.

Det finns en möjlighet att jag kommer över alltihopa. En vag gissning i att du någon gång skulle vilja ha tillbaka mig. Men just nu måste vi nog båda gå vår egen väg, hitta oss själva. Jag hatar dig fortfarande, tro inte något annat, och hat har en svårighet att alltid irritera en, så fort saknaden tar överhanden. Men jag har en hemlighet som det där hatet avskyr. På en lapp, vars gömställe jag aldrig avslöjar, har jag ditt telefonnummer. Även om jag lovade mig själv att radera varenda liten del av dig så kunde jag inte slänga den där patetiska lilla pappersbiten. Ofta kommer jag på mig själv med att stirra på sifferkombinationen, kanske till och med slå ett nummer eller två, men jag ringer aldrig. Det är för tidigt ännu.

En dag kommer det bli lätt att förlåta. Då slår jag det där numret med säkra fingrar och låter signalerna gå fram, en efter en. Kanske svarar du till och med, även om du ser att det är jag. Och kanske, kanske, kanske har även du förlåtit.

Men inte idag.

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.