Förbrytaren

Medan jag sakta gick fram i den stora salen såg jag eftertänksamt på ett par installationer, som hade ställts upp med jämna mellanrum längs dess väggar. Det tycktes dock som om alla de sinnrikt utförda konstföremålen inte ville göra något som helst intryck på mig. Jag försökte en stund, förgäves, att engagera mig i, vad det nu var de kunde tänkas ge uttryck för, men lyckades inte ens bilda mig den mest grundläggande uppfattning om vad upphovsmännen egentligen ville förmedla med sina verk.

Snart upptäckte jag dock någonting annat, som fångade min blick. En man låg och grät i ett hörnen av salen, bredvid en av de små utställningsmontrar, som stod uppställda här och var i lokalen. Montern framför honom såg ut som ett litet bås, med fyra filtklädda väggar kring en dörr som stod på glänt. Jag bestämde mig för att kika in i montern, för att se vad det kunde vara som hade fått mannen att falla ihop och brista ut i förtvivlad gråt utanför den. Jag måste ha sökt efter något som ville rycka upp mig ur min kalla likgiltighet, och det var nog alltså snarare av nyfiken än av ett egentligt medlidande med den stackars mannen som jag kikade in i montern.

Till min förvåning såg jag inuti montern samme man stå framför mig på nytt, eller rättare sagt en skulptur av honom själv, uppförd i naturlig storlek. Jag ryggade först instinktivt tillbaka i mötet med denna till synes livs levande kopia av mannen som jag nyss hade sett ligga på golvet utanför båset, där jag stod alldeles nära honom i dörröppningen. Men själva överraskningen måste ha spelat mig ett spratt och påverkat mitt omdöme, för snart upptäckte jag hur olik denna avbildning egentligen var sitt original. Skulpturens grovt utmejslade anletsdrag, upplysta av ett ondskefullt begär, bildade en skarp kontrast till den gråtande mannens förtvivlade ansiktsuttryck, som jag nyss hade anat – och fortfarande kunde se, om jag stack ut huvudet ur båset. ”Tvillingen” var ändå mycket verklighetstroget utförd, på ett alldeles imponerande sätt.

Skulpturmannen, såg jag strax, var dock inte ensam därinne. En ihjälstucken kvinna låg ihopsjunken bredvid honom. Tvillingen höll en kniv i handen, och denna, liksom hans kläder, händer och ansikte, var täckta av blod. Eller åtminstone någonting som liknade blod – ingenting var ju här äkta. Två vitt skilda scener utspelade sig inuti montern respektive utanför, och jag måste visst påminna mig om den enes äkthet och den andres förfalskning. Denna upplevelse var ju redan så märklig att hela sammanhanget tycktes mig onaturligt.

En etikett satt häftad på den ena av väggarna inuti båset, vilket jag noterade efter att ha sett mig om ytterligare en stund. Där kunde jag läsa: ”Kvinnomord. X, här uppställd i gips, fälldes för dråp i tingsrätten den 10 oktober 2013.” Detta ”konstverk” var alltså uppfört likt en replika av ett begånget brott. Mördaren hade alltså besökt konstutställningen för att kunna beskåda denna repris av det mord, som han själv hade utfört. Därpå hade han gripits så starkt av åsynen av sin egen spegelbild att han hade fallit ihop av sorg, smärta eller skuldkänslor, strax utanför. En vansinnig tanke slog mig vid dessa iakttagelser; huruvida den verklige mannen snarare fungerade likt en del av konstverket än en utomstående betraktare av det. Inte skulle jag ha känt inom mig, tänkte jag, samma obehagskänsla vid betraktandet av verket, om inte mannen hade deltagit i visningen på detta sätt.

Skulpturmannens tomma blick, som fixerades på åskådaren, dröjde sig oförändrad kvar i montern, olikt det minne som sakta vittrade bort med tiden. De konkreta detaljerna kring gärningens utförande kvarstod därinuti, och gick ej längre att bortse ifrån, i återbesöket på mordplatsen. Detta monument över skulden fungerade även så, inbillade jag mig, att han ständigt måste återbesöka det. Det var osannolikt, enligt min nu mer sansade bedömning av händelsen, att jag endast råkade träda in under mannens första möte med sitt tidigare begångna brott. Troligare var att han ständigt hade kommit förbi för att titta in i detta bås, som kanske även hade uppställts enkom för dessa besök, i ett av de skumma vrårna i den avfolkade salen. Detta moment – återbesöket – måste även utgöra själva meningen med konstverket, tänkte jag.

Jag hade någon gång förut hört talas om romanförfattarens metod av att arbeta med den förväntade läsarens reaktioner på sina verk. Fundersam stod jag och begrundade möjligheten att även jag, på ett liknande sätt, ingick i ett sådant noggrant, i förväg, planerat verk, uppfört likt en livs levande pjäs mitt i konsthallen. Som om även jag, i det att jag antog rollen som en utomstående betraktare, behövdes för att förverkliga detta konstverks uttryck, likt all den andra rekvisitan i båset – om än mer godtyckligt förenad med dess motiv än skulpturen, anslaget och kniven. Jag greps av en märklig ingivelse av att jag läste mig själv likt den förväntade läsaren av en text som vecklade ut sig över rummet jag stod i, och hur jag studerade mina egna, i förväg tilltänkta, reaktioner på verket, som om båset redan väntade på att han – förbrytaren – och jag själv, skulle göra ett besök i konstsalen. Jag slog dock bort dessa tankar och lämnade till slut den gråtande mannen på golvet, för att gå vidare i den stora salen, trots allt plågsamt oberörd av alltihop.

Zakarias Jonsson

Författarpresentation:
Zakarias Jonsson är en litteraturvetare, som intresserar sig för allt möjligt inom kultur och media, vid sidan av litteraturen. Han har nyligen öppnat bloggen Kefkas Torn, där han fördjupar sig i spelkritik och tv-spelsforskning.

Se Zakarias blogg.

Copyright © Zakarias Jonsson 2017.

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.