Födelsedagen

Se hennes blogg här - http://keugenes.blogspot.se/.

Hon sprang i fart med ljusets hastighet. Svett rann nerför pannan samtidigt som hon bland hala stenar och blött barr halkade sig fram för att inom ett par sekunder få upp farten igen. Den mörka Smålandsskogen var igentäckt av svarta moln. Hon kände regnet borra sig ned i hennes långa, mörka svall. Det skulle bli en lång kväll.

"Mira! Mira!"

Ellie springer upp för den gamla trätrappan, in i rummet på övervåningen. Flåsandes skriker hon på Mira och drar i det vita täcket i hopp om att hon ska vakna. Ellie drar upp den röda rullgardinen intill Miras säng och får kisa för att inte bländas av solstrålarna utanför. Klockan är halv tolv och hon måste gå upp, nu. tänkte Ellie tyst för sig själv med ett inslag av irritation.

"Åh, mina ögon! Stäng igen!" skriker Mira med trött röst och drar kudden över huvudet samtidigt som hon rullar ett halvt varv i sängen.

"Nej, du måste gå upp nu. Jag har gjort frukost och kaffet kallnar. Dra på dig ett par byxor och kom ner!"

"Meeeen, en minut till."

"Inga men, kom nu."

Mira drar på sig ett par slitna jeansshorts och går med dryga steg och halvöppna ögon nerför trappan och glider ner på stolen vid matbordet i köket.

Hon såg endast ett par meter framåt på grund av mörkret och regnet som piskade henne i ansiktet. Hon fick lov att stanna upp ett par sekunder och tappa efter andan. Med den mängden luft i sina lungor skulle hon inte komma långt. Varför nu? Varför vi? frågade hon sig själv med gråt i ögonen samtidigt som hon torkade av blodet från det spruckna ögonbrynet med sin t-shirt som hade blivit så smutsig av all lera och blod att man knappt kunde se att den var ljusgrå.

Mira satt vid matbordet med ena handen mot hakan och sippade på sitt kaffe lite lätt.

"Varför skulle vi upp såhär tidigt för?" sa hon med halvöppna ögon.

"Jag har en sak jag ska visa dig. Och det är inte tidigt. Det är mitt på ljusa dagen." svarade Ellie bestämt.

"Visa vadå? Du vet att jag inte tycker om överraskningar." sa Mira lite nonchalant.

"Jag vet, men idag bryter vi det mönstret igen." sa Ellie samtidigt som hon tittade ut genom fönstret med en diskret blick.

Hon fortsatte att springa, men fick stanna upp igen. Halsen var så torr att hon sträckte armarna mot himmelen och lutade huvudet bakåt för att blöta läpparna och öppna munnen. Dropparna rann ner rakt i halsen på henne och hon fick för några sekunder tillbaka hoppet och drömde sig bort till en annan dag.

"NU! Kom!" sa Ellie med det största leendet samtidigt som hon drog med sig Mira ut på åkern utanför.

De var omringade av ett helt hav av prästkragar och fyrverkerier i alla dess färger och former visade sig på himlen.

Mira hamnade i chocktillstånd. Hon tog ett par steg tillbaka och satte sig på stentrappan utanför dörren. Tårar kom ner för hennes kind i samma stund som hon kollade upp mot den nu färgglada himlen med en intensiv blick. Ellie såg på henne och kunde inte avgöra om det var glädjetårar eller tårar av sorg.

Det fortsatte att regna, men hon var tvungen att ta sig vidare. Tiden rann iväg som sand mellan fingrarna och varje sekund av vila kunde avgöra deras framtid.

Mira reste på sig och gick upp för trappan i huset. Hon la sig i sängen och kröp ihop med kudden mot hakan.

"Mira vänta!" skrek Ellie upp mot andra våningen när hon klev in i huset. "Jag ville inte göra dig ledsen. Tvärtom. Jag ville påminna dig om hur det kändes att vara lycklig igen. Du brukade älska fyrverkerier, vilken dag som helst på året och inte bara på nyårsafton." sa Ellie som nu stod i dörröppningen till Miras rum.

"Jag vet. Men det försvann i samma veva som allt annat vackert den dagen. Jag kunde bara inte hantera det där ute. Inte än." sa Mira samtidigt som hon torkade bort tårarna med kudden.

"Jag vet. Det var en dum idé. Jag går ut och avbryter allting."

"Nej, gör inte det."

Mira reste sig från sängen, tog Ellie i handen och tillsammans gick dem nerför trappan.

"Det är jättevackert. Det gjorde du bra." sa Mira samtidigt som dem höll om varandra och tittade upp mot himlen och lyssnade till fyrverkerierna som fortsatte att sprudla över huset på landet.

Äntligen! Tänkte hon tyst för sig själv och drog händerna genom håret.

Hon såg ett hus framför sig som lös upp i mörkret. Hon tvekade inte och steg fram och knackade på med kraftiga slag.

Det dröjde ett par minuter tills en äldre dam i 60-års åldern med spolar i håret iklädd en morgonrock öppnade dörren.

"Vad gör du ute mitt i natten unga dam?"

"Ursäkta att jag stör såhär dags, men jag... jag behöver hjälp. Snälla. Hjälp mig."

"Vad kan jag hjälpa dig med vid denna tiden på dygnet?" frågade damen förvånat.

"Jag måste få tag på en telefon. Finns det en chans till att få låna eran?"

"Ja, men.. men självklart. Här, ring vart du behöver." sa damen förvirrat och sträckte fram telefonen. Flickan tar emot telefonen och slår hastigt in "112".

Fyrverkerierna hade slutat visa sig på himlen och tjejerna skymtade en kille i 25-års åldern springa emot dem.

"Du är bra Vincent!" skrek Ellie.

"Men Vincent! Var det du som fick igång det här?" sa Mira med ett leende på läpparna och sorg i rösten.

"Det var Ellie som kom med tanken, jag hjälpte bara till att genomföra den." sa Vincent med ett skratt. "Kom hit och ge mig en kram!"

Mira kramade om sin storebror och kände sig nu tryggare än på länge.

"Hej! Jag behöver en ambulans, genast. Jag befinner mig...Var är vi?" frågade flickan damen som stod bredvid henne.

"Barkvägen 27." sa damen förvånat.

"...Barkvägen 27. Men jag behöver hjälp ett par kilometer härifrån, vi var mitt ute på E25:an. Det handlar om en bilolycka. Min pojkvän är fast i bilen. Vi fick sladd, tappade kontrollen och..."

Flickan brister ut i gråt, men får fram orden efter ett par sekunder igen.

"Jag kommer inte åt honom. Det har gått närmare tjugo minuter nu. Mitt namn är Mira Tärnqvist." sa hon med darrande röst.

"Vi skickar genast en ambulans till adressen du gav oss." svarade kvinnan i telefonen.

"Skynda er!"

Mira lämnade över telefonen till damen igen, men hade inte tid med några förklaringar.

"Tack för att ni var så vänlig och tillät mig låna er telefon. Tusen tack." sa Mira till damen och lämnade tillbaka telefonen.

Efter ett par minuter anlände ambulansen. Mira hoppade in och vinkade damen hej då samtidigt som hon visade mannen bakom ratten raka vägen mot olycksplatsen.

"Lycka till!" skrek damen mot bilen. Må Gud vara med dig. Tänkte hon för sig själv.

"Grattis på 23-års dagen lillsyrran! Hur har du det? Vad har hänt i ditt liv? Berätta, överdriv." frågade Vincent.

"Vi kan gå in och prata i lugn och ro. Kom, så går vi och tar en kopp te." sa Mira och vinkade in de andra i dörren.

"Te?! På din födelsedag? Fram med champagnen!" skrek Vincent med ett leende.

Syrenerna hördes över hela mörka skogen och ambulansen gick i 130km/h.

"Här är det!" skrek Mira samtidigt som hon knäppte av sig bältet och nästan hoppade ur bilen i farten.

Bilen stannade och alla sprang mot den halvt ödelagda bilen. Ambulanspersonalen fick ut killen ur förarsätet och utförde hjärt- och lugnräddning om och om igen, samtidigt som Mira beskådade den totalt förstörda framsidan av den röda Chevroleten. Framrutan var i tusen bitar och halva bilen var totalkrossad.

En sköterska kom fram till Mira och förde henne tillbaka mot ambulansbilen.

"Det är bäst att du inte ser på. Ge dem ett par minuter. De gör allt de kan."

Mira hamnade i ett sådant chocktillstånd att hon inte kunde ge ifrån sig ett ord. Hon satt och skakade med en filt runt sig, stirrandes ut i det tomma intet.

Ellie tog ett par steg mot kylskåpet och tog upp en flaska Laurent-Perrier.

"Här! Vill födelsedagsbarnet öppna?" sa Ellie och gav över flaskan till Mira.

"Men, hör ni. Ni behöver inte.." sa Mira och reste sig med slöa rörelser för att öppna flaskan.

Trots att hennes bästa vän och storebror hade försökt muntra upp henne sedan hon bröt ihop ute på åkern, var sorgen inuti henne så stark att hon tappade greppet om den. Det gjorde alltid lika ont när hon tänkte tillbaka på vad som har hänt. Men rörd av deras fina gest, det blev hon.

Räddningstjänsten kunde höra killens hjärtslag för en stund. Han las genast upp på en bår och blev buren av två män in till ambulansbilen. Den körde nu i närmare 150km/h och alla fick upp hoppet för ett par minuter. Miras tårar förvandlades till glädjetårar för en kort stund.

Champagnen sprutade över hela bordet. Mira brast ut i skratt och torkade sig torr i ansiktet.

Hon började hälla upp i alla tre glasen som stod snyggt på det välbevarade ekbordet i chokladbrunt. Ellie och Vincent tog var sitt glas och ställde sig upp. "Här med vill jag ännu en gång gratta dig lillasyster. Jag vet att jag inte har varit här för dig tillräckligt det senaste, och det gör ont i hjärtat att se dig så sårad. Men jag lovar, att jag alltid finns här för dig, oavsett. Bara ett samtal ifrån och jag är här på nån timme. Både dag och natt. Det vill jag att du ska veta." sa Vincent samtidigt som han höjde sitt glas som ett tecken på en skål.

"Tack fina bror, vartenda ord betyder oerhört mycket. Tack." sa Mira med en tydlig lättnad i rösten.

Mira satt bak i ambulansen och höll sin kära i handen medan han låg och kämpade för livet. Diverse tankar flög igenom hennes huvud. Det tydligaste minnet som kom upp i hennes hjärna, var den 21. juli 2009. Hennes 21-årsdag. Hon minns det som igår, trots att det nu var två år sedan.

Oliver hade överraskat henne tidigt på morgonen med en puss i pannan, som ett tecken på att hon skulle vakna.

"God morgon flickvän. Det är dags att komma upp." sa han retfullt.

"Mee..." började Mira, men blev genast avbruten med ett pekfinger mot sina läppar.

"Shhh, inga men. Inga frågor. Bara byt om och kom med mig. Vi ska inte gå långt."

"Yes, sir!" sa Mira skämtsamt samtidigt som hon hoppade ur sängen och gav honom en snabb puss. Det kröp i hela kroppen på henne så exalterad som hon var och undrade vad i hela friden han hade hittat på.

Mira hade gjort sig någorlunda i ordning genom att sätta upp håret i en slarvig fläta som hängde nerför hennes vänstra axel. Hon tog sin långa, beiga klänning med öppen rygg och ett par vita converse. Hon visste trots allt alldeles för lite för att riskera att ta på sig ett par klackar.

När hon kom ner för trappan stod Oliver nere vid dörren och väntade.

Hon tog sig ner för sista trappsteget samtidigt som han öppnade dörren och Mira small båda händerna mot sina kinder av förvåning och rusade ut på åkern utanför huset.

"Vad är detta? Jag trodde att fyrverkerier hörde till nyårsafton?" skrek Mira utifrån åkern mot Oliver som stod kvar vid huset och betraktade sin lyckligt överraskade flickvän.

Han sprang ut till Mira som stod och log för sig själv. Han höll om henne, tittade in i hennes isblå ögon och sa."Bara personer utan fantasi lever i strikt verklighet och order om hur, var och när saker och ting ska vara. Men vi, vi lever i en värld full av fantasi. För oss finns ingen regel som säger att man bara får smälla raketer på nyårsafton, man får göra det precis när och var man vill. Och jag, jag ville göra det idag. Endast för dig. Det sägs att det även ska skrämma bort onda andar... Sa Oliver skämtsamt med ett lätt skratt som en peak på att Mira var alldeles för skrockfull. Han drog Mira tätt intill sig samtidigt som han pussade henne på kinden.

Det small raketer över hela blåa sommarhimmelen och de stod nedanför, höll om varandra och var lyckliga. Tillsammans.

Det var den finaste stunden och det finaste någon hade gjort för henne. Att överraska henne med något så simpelt, men samtidigt totalt oförutsägbart.

Hon tittade upp igen, och kom tillbaka till verkligheten. Tillbaka till ambulansbilen och sin skadade Oliver. Han får inte dö. Inte nu. Inte såhär, tänkte hon samtidigt som hon blundade, slickade sig om läpparna och kände den salta smaken av tårar. Hon höll honom i handen så hårt hon bara kunde och bad tyst till Gud.

Det började bli mörkt och Vincent var tvungen att börja röra sig hemåt igen.

"Men, du kan väl stanna tills imorgon? Du vet att jag inte vill att du ska köra på kvällen." sa Mira oroligt.

"Ja, du har rätt. Jag har ju trots allt druckit lite vin." sa Vincent och skrattade samtidigt som han höjde sitt champagneglas.

"Ja, men vad bra! Då fixar jag lite popcorn och något schysst tilltugg. Sen har vi lite lösgodis kvar från igår. Eller lite lant-chips och holiday-dipp?" sa Ellie lite överexalterat.

Mira och Vincent tittade på varandra och skrattade samtidigt som de skakade på huvudet.

"Nu behöver du inte överdriva. Jag nöjer mig med något litet att äta, och ert sällskap." sa Vincent med ett leende.

"Nej nej! Nu ska vi fira. Big time!" sa Ellie helt övertygad om att Miras födelsedag ännu inte var helt över.

Väl framme på Växjö Lasarett stannade bilen och Mira ryckte till. Hon hade somnat ett par minuter. Hon kom så bort från verkligheten att hon inte märkte förrän nu att Olivers hand var iskall. Synliga delar i hans blodiga ansikte hade intagit snövit färg och hon kunde inte längre känna hans puls i handleden.

Ambulanspersonalen öppnade bakdörren och såg Mira lutandes över sin pojkvän. De klev in för att ta hand om henne och bar ut Olivers livlösa kropp. Klockan hade hunnit slå fyra denna sena sommarnatt då han blev borta. För alltid.

"Varför sitter vi inne när vi kan gå ut och dansa och fira din födelsedag som vi borde?" sa Ellie som redan hade hunnit bli lite fnittrig av vinet. Hon tittade på Mira med det strösta leendet. Sådant som småbarn brukar dra på när de vill ha något.

"Bra initiativ Ellie! Jag är helt med dig!" sa Vincent samtidigt som han flög upp ur soffan, redo för att gå ut.

Mira tvekade en stund, men bestämde sig till slut för att inte förstöra stämningen och hänga på idéen.

"Det är lördagkväll, jag är här med de två bästa människorna jag känner, och jag fyller 23 bara en gång. Vi gör det!" sa Mira samtidigt hon böjde sig ner för att dra på sig sina klackar.

"Jag beklagar." sa sköterskan och la en filt om Miras axlar.

"Jag vet att det kommer bli svårt, men vi måste be dig att förklara för oss vad som hände där ute på vägen. Vi måste rapportera detta till polisen."

Mira kunde inte ge ifrån sig ett ord. Hennes hals blev tjock av all gråt. Men hon gav ifrån sig en lätt nick som ett ja.

Sköterskan passade samtidigt på att fråga om Mira ville ta ett sista farväl innan de tog hand om hennes älskade. Miras tårar blev allt starkare och hon gick med sakta steg mot Olivers kropp. Hon kramade hårt om hans hand och pussade honom en sista gång.

"Jag älskar dig. För alltid." sa hon och släppte taget.

Väl framme på Avenyn som var en av Växjös hetaste nattklubbar på sommarhalvåret, möttes de av diskolampor och glada människor på ett fullt dansgolv. De skrattade och pratade hela natten. Glada och svettiga dansade de för fullt, som om ingen såg.

"Jag kan inte tacka er nog för denna fantastiska födelsedag. Ni är bäst!" skrek Mira i hopp om att överrösta housemusiken som fyllde lokalen.

"Nog om det! Nu dansar vi!" skrek Ellie tillbaka samtidigt som hon skrattade och började headbanga.

"Vi skulle ner till Olivers sommarstuga i Blekinge för att träffa hans släkt. Vi blev försenade eftersom ingen utav oss ville gå upp ur sängen den morgonen. Det var någorlunda grått utanför och man kunde ana regn vilken sekund som helst. Mer som en dag i november än en sommardag. Till slut satte vi oss i bilen och hann knappt köra 50 meter tills Oliver insåg att han hade glömt sin mobil. Jag sa åt honom att han inte behövde den. Vi skulle ändå vara tillsamans hela helgen och skulle det hända något, hade vi min. Vi fortsatte därför köra och låg närmare 110km/h. Vi hann köra en bra stund tills det anade regnet hade hunnit komma. Ett skyfall vällde över oss, som om en storm av den största grad var på väg.

Vindrutetorkarna gick på högsta och jag blev orolig. Jag bad Oliver att sakta ner farten, men han ville bestämt komma fram vid tre, som bestämt. Båda visste att hans pappa hade pli på alla i släkten vad gällde att komma i tid. Vi låg fortfarande i 110km/h. Sedan...."

Mira brast ut i gråt, och kunde inte prata på ett par minuter.

"Lugn Mira, vad hände sen?" sa sköterskan som satt på helspänn.

Mira samlade sig och fortsatte.

"Jag kände ett hugg i bröstet och fick svårt att andas för en millisekund. Det var en obehaglig känsla. Som om jag visste att något var på väg att hända. Bara någon minut efter tappade Oliver kontrollen om ratten och körde av vägen. Vi hamnade rakt i en stor, maffig gran. Med bilens vänstra sida mot trädet. Jag såg hela mitt liv flyga förbi i samma stund som vi krockade. Jag minns inte längre hur jag kom ur bilen, eller hur länge jag var borta. Det enda jag visste när jag insåg vad som hände var att jag var tvungen att ropa på hjälp. Min mobil var död och Olivers låg hemma på köksbordet. Därför hade jag inget val. Jag började springa. Jag sprang för livet tills jag hittade någon som kunde hjälpa mig med att ringa er. Därefter vet ni allt." snyftade Mira och torkade av tårarna på sina kinder.

Efter att hon hade förklarat hela situationen, tackade ambulanspersonalen och körde sedan iväg Olivers förstörda kropp.

Därefter har hon aldrig satt sin fot på Växjö Lasarett igen och kör aldrig ute i regn.

Klockan var nu närmare tre på natten och de hade tagit taxi hem från stan. Ellie hade fått i sig något glas champagne för mycket och somnade innan hon knappt hann ta av sig skorna innanför dörren. Mira hjälpte henne i säng och satte sig sedan jämte sin bror i den beiga soffan i vardagsrummet på övervåningen.

"Jag kunde inte haft en bättre födelsedag. Jag älskar er för det ni har gjort. Och för att ni alltid får mig att le. Jag har saknat det." sa Mira och lutade sitt huvud mot Vincents axel.

"Och vi har saknat dig." sa Vincent och kramade om sin systers hand.

Hon besöker sin älskades grav varje dag och avslutar alltid sin konversation med honom med ett "Jag älskar dig" och pussar på gravtenen med sitt röda läppstift. Det skulle alltid vara dem. För alltid.

Karolina Eugenes

Se hennes blogg här - http://keugenes.blogspot.se/.

Copyright © 2014 Karolina Eugenes

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.