Flickan med de röda skorna

Flickan med de röda skorna som trampade på sitt bröd

Den lilla flickan hade fått ett par nya, röda skor av sin far. Hon satt länge och smekte dem. Hon vred och vände på dem från alla håll för att riktigt pränta in deras utseende på sin näthinna. De hade en alldeles ovanligt vacker, klar, röd färg, som glänste i solskenet. Sulorna var av ett tunt och välgarvat läder och ovanpå skorna satt en slejf med en vacker pärla till fäste.

Hon satte genast på sig skorna och de passade perfekt. Varje dag sprang hon dansande och sjungande omkring i det lilla köket i stugan där hon bodde. Hon upptäckte att det gick mycket lättare att dansa och sjunga samtidigt efter det att hon hade fått de röda skorna och sångerna rann in i hennes huvud, den ena efter den andra.

En dag tog hennes mor fram ett stort bröd och bad henne gå ut och ge en bit till var och en som behövde bröd.

– Kom bara ihåg att vara rädd om brödet och inte ge det till vem som helst och du får absolut inte trampa på det, sa mamman.

Glad i hågen traskade flickan iväg. Den första som hon mötte var en gammal skolfröken som med trumpen min svarade på hennes leende fråga om hon ville ha en bit bröd.

- Jag vet nog vem du är, du är fosterflickan som Frida och David tog hand om, din riktiga mor var en slampa. Jaja, jag vet nog hur du kommer att sluta. Inte vill jag ha något bröd av en som dig.

Flickan tittade sorgset på henne och när hon tittade ner på sina skor upptäckte hon att hon stod i en lergrop. Hon tog brödbiten som hon redan hade brutit och lade den på marken. Sedan steg hon försiktigt på det för att inte smutsa ner sina röda skor och gick vidare.

Ett stycke senare träffade hon ett par pojkar som kom cyklande på vägen. De skrattade när de såg hennes framsträckta hand med två bitar med bröd.

- Inte vill vi ha ditt bröd, du är så ful, sa den ena.

Den andre spottade kavat i marken och fortsatte: "Vi vet nog vem du är och vem din mamma var."

Flickan kände hur tårarna brände bakom hennes ögonlock och hon försökte att gå vidare men skorna hade fastnat i gruset. Hon tog då de två brödbitarna och satte den ena framför den andra och när hon lyfte på sina fötter for att kliva på dem, släppte gruset sitt grepp och hon kunde gå vidare.

Hon fortsatte vägen fram och en del människor tog emot hennes bröd medan andra låtsades att de inte såg henne eller hennes framssträckta hand.

Vägen slingrade sig förbi bondgårdarna och snart kom hon fram till en större by. Många människor kom och gick och ingen tycktes vilja lägga märke till flickan där hon stod med sin framsträckta hand.

Plötsligt stannade en man framför henne, tittade på henne uppifrån och ner och sa: "Om jag får känna på ditt kisställe tar jag emot ditt bröd."

Flickan blev alldeles förlägen och kände hur hon rodnade av blygsel. Hon visste att hon inte skulle låta någon känna på hennes hemliga ställe men samtidigt ville hon ju ge bort en bit bröd och motvilligt accepterade hon.

- Vilken fin liten murra du har, och du har ju också fått lite hår på den känner jag, sa mannen med grötig röst och lät sina fingrar gräva in i hennes springa.

Under tiden pysslade han med något i den andra handen och när han var färdig tog han emot biten av bröd som flickan gav honom utan att säga ett enda ord som tack.

Flickan tyckte inte om att han hade känt på henne för hon såg att han hade smutsiga fingrar med tjocka, svarta sorgkanter under sina naglar. Men hon var i alla fall glad att han ville ha en bit bröd och tänkte att äntligen har jag kommit på ett sätt att kunna ge folk mitt bröd. Hon vandrade vidare och vägen var dammig och den vackra röda färgen på skorna började bli grå men hon märkte det inte.

Nästa man hon träffade på ville inte bara känna på henne utan han ville känna med sitt extra finger, som han sa. Hon nickade och när han bad henne lägga sig ner upptäckte hon att hon låg i en slaskhög med fötterna i en gammal hink full med gödselvatten.

- Sära på benen nu, så att jag kommer åt att känna på dig, mumlade mannen och körde upp sitt knä mellan hennes ben.

Det gjorde ont och flickan vred och vände på sig och försökte komma loss men han var tyngre än henne. Ett sting av smärta sköt som en blixt genom hennes underliv och hon märkte att mannens andhämtning blev häftigare och häftigare och efter en stund sjönk han ihop ovanpå henne.

- Det var riktigt skönt, sa han och tittade närmare på henne och fortsatte: "Men fan vad du är ful."

- Det kan väl hända, sa flickan och tog mod till sig när hon fortsatte: "Men jag har i alla fall vackra röda skor även om de är lite smutsiga men det är mest damm."

Hon gav honom brödet och han stoppade det i sin mun och gick visslande sin väg utan att spilla mer tid eller ord på henne.

Det började skymma och flickan förstod att hon nog måste gå hem och förresten så var brödet nästan slut och hon förstod att hennes mor nog skulle undra var hon var.

Hon steg upp och borstade av alla soporna som hade fastnat på hennes klänning och när hon tittade ner på sina skor skrek hon av fasa.

Av det vackra röda lädret med den vackra pärlan till knapp var det bara sulan som var hel. Lädret hängde i slamsor och pärlorna var borta.

Hon sjönk ner på en gammal upp- och nervänd, rostig, gammal hink utan handtag och började gråta bittert.

I handen hade hon bara ett enda litet stycke bröd kvar och plötsligt kände hon sig väldigt hungrig och stoppade det i munnen. När hon försökte tugga växte och växte brödet och hon kände det som om hon skulle kvävas. Men hon fortsatte att tugga och svälja och snart var munnen tom och hon kunde andas igen.

Hon började gå tillbaka och hon gick med snabbare och snabbare steg och snart sprang hon allt vad hon orkade.

Det var mörkt innan hon kom hem och hon skyndade på stegen när hon såg stugan. När hon kom till förstugebron tog hon av sig vad som var kvar av sina skor och gömde dem bakom en låda.

Hon steg in i huset och upptäckte att det inte var hennes mor som fanns där, utan en helt annan kvinna. Inte heller fanns hennes far på sin vanliga plats i hörnet med en tidning framför sig.

Inte heller fanns de gamla, välkända möblerna där. Kökssoffan som var henens säng hade ersatts av en gråblå bänk med stålrörsben och det stora köksbordet, som hennes morfar hade snickrat, var borta och ett bord med skinande perstorps-platta stod i dess ställe.

- Var är min mamma och var är min far? stammade hon fram medan tårarna rann nerför hennes kinder och bildade ljusa ränder i smutsen på sin väg ner mot hennes klänning.

- Inte vet jag, svarade kvinnan och kom emot henne.

– Men ge dig nu iväg din olycka, här kan du inte stanna.

- Du är ju inte bara smutsig utan du är ju också väldigt ful och inga skor har du heller.

Hon lyfte upp kvasten som stod i vrån och höjde den mot flickan som förstod att hon menade allvar, men hon stod som fastfrusen i golvet och kunde inte inte längre röra sig.

- Akta dig så att jag inte släpper lös hundarna på dig, skrek kvinnan och hötte med kvasten.

Då först kom hon loss och kunde försiktigt lomma ut genom dörren, som stängdes och låstes ordentligt bakom henne.

Kamilla Kirch
kamillakirch-gmail.com.

Copyright © 2010 Kamilla Kirch.

Kamilla Kirch hemsida

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.