Ett ögonblick av förändring

Det vackra leendet, dom lysande ögonen. En glimt av kärlek, ett ögonblick av lycka. Det var allt ja fick av dig, Lucy. Allt du hann ge mig. Jag saknar dig, förstår hur dum jag har varit. Ångrar mig. Men du kommer aldrig tillbaka.

"Hej!" Jag blir alldeles varm inombords när jag hör hennes röst. Jag kan se hennes fina leende och vackra ögon framför mig, se hur hon fullkomligt sprudlar av energi på det där sättet som bara hon gör. "Hej!" svarar jag varmt "Hur är de med dig?" "Jodå, det är bra"

Jag kan inte låta bli att dra på mungiporna jag med, hennes glädje smittar alltid av sig.

Vi pratar en stund i telefonen om allt möjligt, precis som vi brukar göra. Med Lucy kan ja verkligen prata om allt. Precis allt. Om vardagsgrejerna på jobbet, klaga över att jag måste hänga upp tvätten som är i maskinen eller om hur världen ser ut, om allt hemskt och bra, om hur jag mår… allt!

Lucy frågar mig om jag inte har lust att sova hos henne inatt. Hon berättar att hon har en konstig känsla av att någon tittar på henne och att något kommer att hända snart. "Snälla, kan du inte komma hit?" vädjar hon.

Det gör ont i mig, hon låter inte alls som sitt vanliga, pigga, glada jag längre. Men jag ska jobba natt så jag kan inte. "Nej, inte ikväll. Men jag lovar att komma så fort ja har slutat jobba så det blir tidigt på morgonen i alla fall"

När vi lagt på kommer ensamheten krypande igen, känslan av att något saknas. Så brukar det bli när jag inte är med Lucy. "Lucy… min fina, fina tjej." viskar jag ut i tystnaden, plötsligt illa till mods.

Hon ligger på rygg i sängen, klarvaken och stirrande upp i taket. Tänker på Simon, hennes älskade pojkvän. Hans trygga famn, hans mysiga skratt, hans sätt att se på henne… Hon saknar honom.

Plötsligt sätter hon sig upp. Käpprak i ryggen och med hörseln på helspänn. Hon tyckte att hon hört ett ljud. Det lät som om någon försiktigt stängt ytterdörren och det var det vanliga, hemtama klicket när låset gick igen som fick henne att reagera. Hon lyssnar, men inte ett ljud hörs.

Precis när hon börjat slappna av, lagt sig ner och tänkte att det var säkert bara inbillning så hör hon något mer... "Lucy…"

Med skräcken ilande längs ryggraden ligger hon blickstilla i sängen. Det lät som om någon viskade hennes namn. Nästan helt ljudlös, som om det kommit med vinden genom det öppna fönstret. Men det kom inte från fönstret, det kom inifrån hennes egen lägenhet.

Hela natten låg hon nerkrupen under täcket så att bara ögonen syntes. Som om hon försökte gömma sig, med blicken stint fäst vid dörren. Hon vågade inte röra sig, inte gå för att se efter vem, eller vad det var som låtit. Tänk om det verkligen var någon i hennes lägenhet!

Tillslut kommer ändå morgonen, det ljusnar utanför fönstret och sakta börjar hon inse att det måste ha kommit ur hennes egen fantasi. Inte ett ljud har hörts sedan den inbillade viskningen.

"Var inte löjlig, det är ingen där." säger hon lågt, men undertonen av att det låter mer som att hon försöker övertyga sig själv går inte att komma ifrån. Försiktigt drar hon undan täcket och slänger benen över sängkanten. Med alla muskler på helspänn lyssnar hon ut mot hallen, men inte ett ljud hörs. Hon samlar allt mod hon har och reser sig upp. Smyger på tå fram till dörren ut mot vardagsrummet och kikar försiktigt ut. Ingen där. Ändå försvinner inte känslan av att vara iakttagen och hon känner en rysning längs med ryggraden. Hon går ut i köket och öppnar kylskåpet. Efter en blick in i det ser hon att det inte finns nått hon är sugen på. När hon vänder sig om står det någon en man precis framför henne. Hur kom han dit helt utan att hon märkte det? Hennes ögon spärras upp men innan hon hinner skrika slås en hand över hennes mun som gör att det enda som kommer ur henne är en kvävd flämtning.

Hon ser nu att den hotfulla gestalten har en svart rånarluva som gör att bara ögonen syns, en mörkblå luvtröja och svarta byxor. Det finns inget som kan ge en vink om vem han är. Panikslaget ser hon sig omkring för att hitta en flyktväg, bara för att upptäcka att det inte finns någon. Han släpar ut henne till vardagsrummet och slänger ner henne i soffan. Något i hans hotfulla och jagade blick säger henne att hon gör bäst i att vara tyst. Alltså sitter hon i soffan, längst ut på kanten, men halvöppen mun formad till ett tyst skrik och ögonen uppspärrade. Hon ser hur inkräktaren lyfter en skakig hand med en pistol riktad mot henne. Nu är allt slut tänker hon, nu är det över.

Utan att säga ett enda ord trycker han in avtryckaren och kulan träffar mitt i prick. Sedan försvinner han snabbt ut genom dörren och hon hör honom gå in i hissen.

Bara ett par sekunder senare hör hon hur någon springer upp för trappen och börjar banka på hennes dörr och skriker högt. Men hon hör inte orden, det enda hon uppfattar är att det är Simons röst. Hon hör en nyckel vridas om i låset och sedan kommer han inrusande, sätter sig framför henne och tar hennes händer.

"Lucy!" vrålar han, galen av skräcken att förlora henne.

Han skriker på mig. Varför? Mina tankar blir allt mer suddiga. Hon känner hur hennes händer blir våta och förstår att han gråter. "gråt inte" försöker hon säga men hennes röst är så låg och skrovlig att han inte uppfattar det.

Med en kraftansträngning lyckas hon få ur sig sina sista ord, även om dom inte blir mer än en mycket svag viskning. Men det går inte att ta miste på kärleken i hennes plågade röst. "Simon, jag älskar dig!"

Jag hör skottet när jag är i trapphuset. Skräcken griper tag i mig och jag rusar upp för dom sista trappstegen och fram till din dörr. "Lucy! Lucy!" skriker jag samtidigt som jag bankar på dörren. Jag kommer ihåg att jag har en extranyckel och famlar i mina fickor, får tillslut upp nycken och sticker den i låset, vrider om och rusar in i lägenheten. Först tror jag att den är tom, men sedan får jag syn på dig. Inget tvivel om saken. Du är döende och bortom all räddning. Jag kastar mig ner framför dig och tar dina händer i mina. "Lucy!" skriker jag och tårarna forsar ner för mina kinder. Jag ser dina ögonlock fladdra till och din mun formar orden "Simon, jag älskar dig!". Sedan dör du.

"Lucy, kom tillbaka!" viskar jag mot dina händer som i ett sista hopplöst försök att få dig att stanna hos mig.

Du satt i soffan, orörlig och så otroligt vacker. Om det inte varit för det blodiga märket i din panna som pistolkulan orsakat hade man kunnat tro att du sov. Men du kommer aldrig mer att vakna. Dom vet fortfarande inte vem det var som mördade dig. Dom vet inte varför heller. Jag fattar ingenting. Hur kan någon vilja förinta en så underbar och perfekt varelse som dig? Lucy… min älskade flickvän. Jag kommer aldrig att älska någon annan som jag älskar dig. Du tog mitt hjärta med dig i döden och jag kommer aldrig att kunna bli hel igen. Har du försökt leva utan hjärta någon gång? Jag kan tala om att det är svårt, antagligen omöjligt.

Skuldkänslorna är ännu värre. Känslan av att det var jag som dödade dig. Om jag bara hade kommit till dig den där kvällen, om jag bara hade varit där. Jag kanske hade kunnat rädda dig. Om inte annat så hade jag varit hos dig. Förmodligen hade jag också blivit dödad, men då hade jag dött vid din sida och ett bättre sätt att dö än så kan jag inte tänka mig. Jag hade funnits där och kunnat ge dig i alla fall lite trygghet, gjort allt jag kunde. Jag vet att du inte klandrar mig, men jag kommer aldrig att kunna förlåta mig själv.

Ett misstag. Hur kan ett misstag förändra allt? Hade jag varit där hos dig den där natten hade det kanske aldrig hänt. Det räckte med de enda ögonblicket när pistolskottet avlossades för att hela min värld skulle vändas fullständigt upp och ner.

Nu sitter här vid din grav. Behöver prata med dig och skulle göra vad som helst för att få ha dig i min famn. Allt jag kan ge dig nu är rosorna jag har med mig, men dom förändrar inte det jag gjort. Valen jag gjorde. Jag ångrar mig. Ångrar mig så det gör ont. Och ja saknar dig, Lucy, jag saknar dig.

Jag känner asken med piller som jag la i jackfickan innan jag gick hemifrån. Tillräckligt många piller för att dom ska räcka i ett halvår, enligt lärkarna tillräckligt starka för att kunna bota någon som är djupt deprimerad av att ha förlorat någon man älskar, tillräckligt för att ta livet av sig. Läkarna vet inte hur det känns att förlora någon som betyder allt. Att förlora allt, hela min värld. För hon var hela min värld. Nej, hon ÄR hela min värld.

Lucy, det är dig jag älskar och det är dig jag vill vara med reste och finns du inte längre i mitt liv så kommer jag till dig.

Utan att tveka tar upp burken och stoppar vartenda litet piller i munnen och sväljer dom. Jag lägger mig framför Lucys grav och blundar. Efter bara en kvart börjar jag känna hur jag blir allt mer bortdomnad från verkligheten.

Snart Lucy, snart är jag hos dig igen.

Emmy Johansson

Copyright © 2012 Emmy Johansson

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.