En sårad själ

Är en tjej på 18 vårar, kristen och österbottning. Gillar media, teknik och fotografering. På fritiden umgås jag mest med mina vänner och är aktiv i församlingen. Är en positiv och omtänksam människa med ett stort hjärta. Se Amandas blogg här

Tema på novellen: "att följa hjärtat"

Jag gick in i köket och alla minnen från gårdagen sköljde över mig. Det var ingen som hade brytt sig om att skjuta in stolarna eller ställa bort disken. Där stod tre tekoppar på bordet och resterna av kladdkakan var ännu framme. Jag gick förbi bordet och de utspridda stolarna fram till fönstret. Det var den nya sysselsättningen; stå vid fönstret och se världen utanför, se andra människor gå förbi och fundera en stund hur deras liv är, vart de kan ha bråttom, om de är lyckliga och så vidare. Jag såg en ung vuxen gå förbi där nere på gatan pratandes i telefon, och mitt i allt brast hon ut i ett klingande skratt som ekade mellan husen. Jag log sorgset och önskade att det varit jag. Strax därefter fick jag syn på ett äldre par som också gick förbi; de var hur söta som helst när de gick i armkrok. Jag vände bort blicken, jag ville inte se mer.

Jag gick tillbaka till köksbordet och plockade bort minnesbilderna från igår, den ena koppen efter den andra hamnade i diskmaskinen och stolarna ställdes tillbaka så som de skulle stå. Nu var det bara minnena kvar, och vetskapen om att inget någonsin skulle bli så som det en gång varit. Jag drog ofrivilligt efter andan när jag kände smärtan som tanken orsakade.

Det hade gått två veckor sedan den där kvällen när jag som vanligt kollade min mail. Ett nytt meddelande. Jag slöt sakta ögonen och tog ett djupt andetag. Nej, jag ville inte se det. Jag öppnade ögonen igen, suckade och tryckte bort den lilla rutan i högra hörnet av skärmen som meddelade att jag hade ett nytt mail i inkorgen. Det var från honom.

Jag tänkte inte låta mig själv fundera vidare på den saken utan stängde snabbt av datorn och kröp istället ihop i fåtöljen med en av mina favoritböcker. Det tog ändå inte länge innan mina tankar vandrade tillbaka och motvilligt började jag fundera på vad det där mailet möjligvis kunde innehålla. Sedan kom tanken: "det är från honom, det skulle ändå bara göra det värre om jag läste det".

Jag lät mailet vara och där fick det ligga i flera dagar och jag började snart återgå till den vardag jag en gång hade levt. Jag kunde återvända till kyrkan utan att kippa efter andan av smärta. Det var nämnligen här vi hade träffats, det var här vi hade lärt känna varandra. Jag gladde mig än en gång åt det faktum att han skulle vara ute på missionsfältet i ytterligare fyra veckor, så jag skulle ha gott om tid att återhämta mig tills han kom tillbaka. Jag ville inte att han skulle se att jag tagit det som hände så här hårt.

När jag en söndag senare kom hem från gudstjänsten såg jag att jag hade ännu ett oläst mail i inkorgen. Jag började motvilligt inse att det han ville säga till mig var något viktigt, eller i alla fall något han var enträgen om att jag skulle få veta. Jag tryckte bara bort det; en annan dag kanske, men det tog inte länge innan jag var tillbaka vid datorn, alltför nyfiken att skjuta på det mera. Det må såra mig hur mycket som helst, men jag ville veta. Ett djupt andetag och jag klickade på ikonen för att öppna inkorgen.

Jag visste inte hur länge jag hade suttit där och bara stirrat på den nu svarta skärmen. Jag kännde mig sviken, lurad, irriterad och framför allt förvirrad. Jag visste egentligen inte alls vad jag skulle tro eller känna. Det gick helt enkelt inte ihop, det var som om det skulle ha varit en helt annan kille som skickat mailen till mig jämfört med den som sagt de hårda orden vid köksbordet den kvällen allt föll samman för snart fyra veckor sedan.

Jag lyfte sakta huvudet från händerna och väckte skärmen. Jag var tvungen att läsa mailet igen. Det andra mailet var nästan identiskt med det första, det var bara den första och sista meningen som kommit till i det andra mailet.

"Förlåt! Jag visste inte att orden jag sade orsakade så stor smärta hos dig! Jag antar att jag inte har någon som helst rätt att säga detta åt dig nu, men jag vill verkligen, så jag gör det ändå. Ända sedan jag lämnade dig sittande i köket den där kvällen för snart fyra veckor sedan, är det som om jag saknat en del av mig själv. Jag mår dåligt av att ens tänka på hur mycket jag sårade dig, jag vill göra dig hel igen om du bara tillät mig! Om jag inte vore så långt borta hemmifrån skulle jag redan stå utanför din dörr och försöka få dig tillbaka. Jag ångrar varje ord jag sade och önskar att jag kunde göra dem osagda. Jag önskar att vi kunde vara vänner igen, som det var förr, men inte bara det, jag vill vara med än vänner. Jag ber än en gång om förlåtelse för att jag gjort dig ledsen. Jag vet att jag inte har någon rätt att förvänta mig att du skall förlåta mig eller ens vilja se mig i ögonen igen. Från djupet av mitt hjärta vill jag bara säga dig; jag älskar dig. // Sam"

Jag förstod inte. Hur kunde han göra så mot mig? Jag vågade inte tro på det han sade i sina mail, han hade varit så övertygande i sina ord den där kvällen: "Sluta. Du behöver inte låtsas längre. Jag ser rakt igenom dina lögner, du vill något mer än jag vill. Därför säger jag nu att du har varit en god vän, men vi kan inte fortsätta vara vänner när du vill något mer än så. Jag litar inte på dig, och jag vill inte ha dig. Dessutom, vem skulle någonsin vilja vara tillsammans med dig?!"

Orden ekade i mitt huvud. Orden skar upp nya sår i hjärtat och hans mail gjorde inte precis saken lättare. Hur vågade han? Jag klickade på ikonen för att svara och skrev bara någon rad: "Jag tror dig inte. Du sårade mig, och jag kommer aldrig att förlåta dig. Jag älskade dig, men nu vet jag inte längre. Så snälla, bry dig inte om mig mer. Lev med valet du gjorde, för jag måste leva med såren ditt val orsakade."

Jag hörde inte något av honom efter det. Veckorna gick och jag började sakta inse att de snart skulle komma hem igen. Jag visste inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle bete mig. Jag bestämde mig för att inte tro på mailen, utan gå på det han hade sagt. Sedan grydde dagen för deras hemkomst.

Jag slutade gå ut. Jag var rädd att träffa honom och för den smärta ett möte skulle orsaka. Det hade bara varit en helt vanlig kväll när han och hans vän varit till oss för ungefär två månader sedan. Till sist hade de bestämt sig för att fara hem eftersom klockan blivit ganska mycket, men Sam hade ursäktat sig och dröjt kvar i köket ett tag till. Det var då han sade de hårda orden med en kall och bestämd röst, varpå han hade rest sig och stegat ut medan orden ännu ekade inom mig; "..vem skulle någonsin vilja vara tillsammans med dig?!". Han lämnade mig sittandes ensam i köket med en brusten själ.

En kväll några dagar efter att de kommit hem hörde jag en röst i trapphuset, en röst som sände vågor av smärta genom mig. Det var Sam. Plötsligt blev det tyst i trapphuset en stund innan ringklockans signal bröt tystnaden. Jag hoppade till men vågade inte röra på mig. Snart hörde jag en otålig knackning varpå mitt namn ekande genom trapphuset. Jag blundade och önskade att jag inte varit hemma. Smärtan rev inom mig och jag kände tårarna som sakta började rulla nerför min kind. Knackningarna övergick till bultningar och jag steg sakta upp ur min fåtölj för att motvilligt öppna dörren innan någon av grannarna blev alltför irriterade. Framme vid dörren samlade jag mig och öppnade dörren mitt i en knackning.

Han sänkte snabbt handen när dörren gått upp och betraktade mig. Ingen av oss sade något. Orden han hade sagt ekade än en gång inom mig och jag skälvde till av smärta. Han såg det. Han tog ett steg mot mig som för att trösta mig. Jag sträckte fram handen för att stoppa honom. Han kom så nära jag bara tillät honom. Han såg mina tårar och höjde sin arm och torkade bort tårarna från min kind. "Låt mig förklara, snälla" viskade han. Jag bara skakade på huvudet som svar, jag var rädd att rösten inte skulle hålla om jag försökte använda den.

Han suckade och tog tag i min hand som hindrade honom från att komma fram till mig. Inom mig rådde en strid, en strid mellan min sårade själ och mitt bultande hjärta. Min själ ville att han skulle känna av samma smärta som han hade mig att känna. Hjärtat sade i sin tur att Sam redan lidit av de val han hade gjort och nu ville han hela mig.

I den stunden insåg jag att jag ännu var kär i honom. Värmen som spred sig inom mig när han till sist omfamnade mig och placerade sin haka ömt på mitt huvud var fantastisk. Viskande sade han "Jag saknar dig min älskade, snälla ta emot min ursäkt för de ord som jag sade. Ord som orsakade smärta, och jag lovar att jag skall göra allt i min makt att hela de såren mina ord orsakade. Jag bad varje dag jag var ute på missionsfältet att jag skulle få se dig igen och få förklara. Det jag ville förklara var att jag aldrig insåg att jag var kär i dig förrän jag åkte iväg. Jag gjorde mitt livs misstag och jag förstår om du vill att jag skall gå, om det på det sättet så går jag utan att protestera. Men jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig av hela mitt hjärta." Han sade orden så snabbt att han snubblade över en del av dem, han ville verkligen att jag skulle förstå.

Mitt hjärta höll på att vinna striden inom mig. Jag var fortfarande kär i honom. Men jag trodde honom inte, han hade låtit så övertygande den kvällen vid köksbordet. Så jag suckade och satte mina händer på hans bröstkorg och buffade honom milt men bestämt ifrån mig. Jag vågade inte se honom i ögonen utan gick med sänkt blick och ställde mig brevid dörren. Hans armar sänktes sakta, och jag kände hur han såg på mig, såg genom mig. Han började gå mot dörren men dröjde ett tag brevid mig. "Förlåt" viskade han efter en stund och gick sedan ut genom dörren.

Jag stängde dörren snabbt efter honom och sjönk sedan sakta ner på golvet. Att kärlek kunde vara så smärtsamt. Jag insåg snart att det var inte alls så här jag ville ha det, jag ville ju ha honom här, brevid mig. Men var jag faktiskt berädd att förlåta honom? Jag satt där på hallgolvet och kände smärtan inom mig, och då visste jag svaret. Jag reste mig sakta upp från golvet och var berädd att springa efter honom. Jag ville inte göra samma mot honom som han hade gjort mot mig.

Jag kom aldrig längre än tröskeln, för när jag drog upp dörren stelnade jag till. Där stod han ännu i trapphuset utanför min dörr. Han lutade sig mot väggen och hade ryggen vänd mot mig, men när han hörde att dörren hade öppnats igen vände han sig långsamt om och såg på mig. Jag såg en tår rulla ner för hans kind och gick sakta fram till honom. Jag höjde sakta min hand och torkade bort hans tårar och höll min hand kvar mot hans kind medan vi såg varandra i ögonen.

Efter en stund viskade han "Kan du verkligen förlåta mig?". Jag var tyst en stund innan jag svarade: "jag vet bara ett svar på den frågan som jag kan leva med, och jag slutade aldrig att älska dig".

Amanda Ehn

Du kan kontakta henne här: [email protected]

Se hennes blogg här

Copyright © 2011- Amanda Ehn.

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.