Ekoljuden av kulorna

I en förtätad dimma, hör man en kalabalik ljud. Några personer gråter och några andra uttrycker farväl: "Ta hand om dig mitt kära barn!" "Glöm inte att skicka brev till oss!" "Hej då"...

Tusental av soldater klättrar upp på tåget och lämnar sina familjer mot fälten av krig. Men han är ensam och har ingen släkt utan en kär som efter en lång kyss på tågstationen släpper taget om varandra. Och Nu är han på tåget och hans kära är bland folket som vinkar.

Det gamla tåget tjuter några gånger med sitt kvävande ljud på människorna. Tåget åker sakta sakta bort arg och försvinner.

Flera av soldaterna gråter på vägen. Man vet inte hur många av de som kommer att dö eller vem som kan överleva. Han lovade sin kära att komma tillbaka en dag, och tänker för sig själv: " När slutar kriget!? Kan man se lite logik i krig?! Jag önskar jag var en fågel så att jag kunde flyga bort. Jag gillar att kasta mig själv ut och springa."

Han kniper ihop sina fingrar och lutar snabbt pannan mot gevärspipan. Han hatar även de militärkläderna från sitt land.

Mitt under kvällen ösregnar de på krigsfältet. Alla darrar på grund av det kalla vädret, men det är "döden" som mer än alla saker luktar över skyttegravarna. Ljudet av kulorna och explosionen snurrar på alla platser. Många av soldaterna är skadade och sjuka. De halkar ibland och krälar som maskar i gyttjan mellan skyttegravarna. Han talar för sig själv: "Här är gränsen. ... Gräns... Förstår du vad det betyder?!"

Det här ordet är mer som ett blödande lås utan nyckel, men för ett ögonblick ler han åt en motsatt värld. Världen i hans vision som där har brutit alla låsen, för att människor ska vara fria ...

Plötsligt kommer anfallsorder. Grupp efter grupp soldater dyker upp grupp från deras skyttgravarna och anfaller mot fienderna. De ska passera gränsen medan de skjuter och trampar på döda kroppar av andra soldater. Många soldater på båda sidor bränner varandra med elden av deras vapen och de dråsar. Flera faller på knä och ligger sedan på jorden och blir en del av den. De är som massa deg-kött som korrugerade och kastade till historiens sopsäck av glömska! Massa ben och kött medan vapen i händer eller utan vapnen dör. Bara några brev och foton av deras familjer eller deras kära är kvar i deras fickor och väskor.

Han är också en av de soldaterna som anfaller. Även om han är en av soldaterna i första raden som springer mot de kulor som kommer rakt emot dem. Men han har tur och någon kula har inte träffat hans kropp. Han går snabbt ner i en av fiendernas skyttegravar och efter två granatkast lyser mörkret upp i fontäner av eld och blod. Medan regnet blir starkare och starkare som ett förbannade regn, en bit kött faller på hans bröst och ansikte. Han vet inte att köttet kom från vilken sida?! Han ens vet inte att den här köttbiten är vilket del av människans kropp! Han ligger nära en sten och använder den som tillflykt. Framför sig ser han ett lerigstycke. Omedveten sträcker sin hand och drar det ut. Så dyker upp en död kropp ur gyttjan. Det är en av de soldaternas kropp som de var på tåget och grät tillsammans. Tvärt kommer ljudet av en annan stor explosion och samtidigt ljudet av ett barns som börjar skrika och gråta!

Han får ett ryck och vaknar rasande. Hela hans kropp är blött av svett. Hans fru och hans barn vaknar också, men det är ljuden av deras grannbarn som gråter. Han stryker med fingret över sina torra läppar och för en stund kommer han ihåg några sparvar. De sparvarna satt ibland på gränsens taggtrådar. När de blev törstiga, drack de av dypöl vattnet som samlades i de djupa spåren av soldaternas kängor. De soldaterna som hade sprungit mot krigsfält.

Hela familjen kollade ut från fönstret. Det var ösregn och hans fru sade: "Kriget började igen", säger frun med en sorgsen röst.

Men den här rösten är inte rösten av den kvinnan vars söta läppar han för några år sedan kysste för sista gången på stadens tågstation. Regnet slår med all kraft på fönstret och några gånger blir den mörka natten fylld av ljus på grund av åska och kulor. Han slår täcket över sina amputerade ben och sedan medan han vänder sin rygg till sin fru och sitt barn, mumlar och säger: "Det är bara några dagar kvar tills en annan armé likt en val sväljer vår stad."

Hans fru ligger i sängen igen. Hon ser ut som en röd fisk som bor i ett akvarium och bekymmer att så snart akvarieglaset drabbas av stenkastarna.

Barnen gnäller: "Pappa. Jag kan inte sova. Jag är mycket rädd!" Pappan säger oberörd: "Sov mitt barn, sov. Det är ingenting. Det är bara ljuden av kulorna!"

Sherko Jahani

Copyright © 2012 Sherko Jahani

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.