Att driva sig själv till vansinne

Att driva sig själv till vansinne. Att tänka och tänka och tänka men ändå inte kunna svara på frågan vad tänker du på? som hela världen tycks undra. Att behöva kämpa hårt för att inte lägga sig raklång på soffan och bara stirra upp i taket. Att ha en molande känsla i maggropen om att allt väldigt, väldigt snart kommer gå åt helvete. Käpprätt åt helvete. Utan att ha en aning om vad allt egentligen är, eller vad helvete innebär. Att undra om inte det där helvetet kanske är bättre ändå, vad det än må innebära, för inget kan ju vara värre än det här. Att ständigt balansera på en smal, smal lina utan att någonsin få grepp om vad som finns nedanför.

Att aldrig veta, alltid känna, fundera, tänka, undra, våndas och ängsligheten, ensamheten, lidandet, lidandet, lidandet. Tankar som snurrar runt, runt som i en sockervaddsmaskin. Hjärnan full av sockervadd. Överallt bara fluffiga, vita moln av socker och jag kommer inte fram, jag ser inte ens vart jag står, vart jag går, bara det där luddiga överallt och ängsligheten, ensamheten, lidandet, lidandet, lidandet.

Att känna sig som en bluff. Ett spel för gallerierna, ett sorgligt försök att nå fram till verkliga höjder. Den här ständiga känslan av att snart bli avslöjad. Avslöjad, avslöjad, avslöjad. Jag vill så gärna tro att Joel Alme har rätt när han säger att alla känner sig som svikare. Jag vill så gärna tro att han har rätt när han säger att det är okej. Det är okej att känna sig som en svikare. Jag vill brista i gråt, jag vill skrika av lättnad och befrielse och jag vill så jävla gärna tro att jag inte är ensam. Emellertid uppfylls önskningar väldigt sällan. Åtminstone inte mina. Jag är ensam. Ensam, naken, svag. Jag halkar runt som ett nyfött rådjur på isbanan som är livet och inget gör mig ledsnare, räddare, tröttare men jag kan inte stå vid din sida, Alme. Jag lever detta liv som världens största svikare och jag är helt ensam häruppe på tronen. Herre på täppan över sveken, lögnerna, sockervaddsmolnen. Jag är helt ensam, Alme, och det är inte okej. Det är outhärdligt. Och ändå fortsätter jag vandra helt och hållet planlöst i allt det vita, förgäves på jakt efter en stig, ett räcke, en stege, något som kan visa mig vägen. En utsträckt hand. En röst, en tröst, ett varmt bröst. En enda sekund är allt jag begär, en enda sekund av bedövning. Emellertid uppfylls önskningar sällan.

Och bland molnen finns bara jag, ängsligheten, ensamheten, lidandet, lidandet, lidandet.

Ibland överdriver jag. Melodramatisk och skämmig gör jag icke-händelser till platt mörker i desperata försök till provokation, till att beröra. Jag gör det trots att jag redan innan hoppet vet att det kommer bli magplask. Jag är oskön. Jag är patetisk och osympatisk. Jag är ett valfritt verk av Peter Birro. Ett sorgligt försök att beröra. Ibland är jag allt det där och när det händer känner jag inte igen mig själv. I min ängslighet blir jag ännu ängsligare över vad jag håller på med. Intrasslad i spindelväven av skådespel och lögner gör jag bräckliga försök att ställa allt till rätta men det är krävande. Det är krävande för det gör ont att vara intrasslad. Framförallt är det krävande för att jag vet att det aldrig någonsin kommer gå. Att ställa något till rätta kräver att man vet vad rätt är. Rätt och fel, himmel och helvete. Inget av det där känner jag till. Jag vet inte vad helvete innebär. Jag vet inte vad som är det rätta. Jag vet inte vad meningen är att jag ska göra, hur jag ska känna, agera, tycka, tänka. Jag vet inte vart jag är eller vart jag ska. Allt jag känner till är den smala, smala tråd jag balanserar på med allt det mörka, allt det tunga, de fluffiga molnen och lidandet, lidandet, lidandet.

Det händer att någon lyckas skrapa på ytan. Räffla bort ett lager av den härdade, hårda ytan. Eller åtminstone genomskåda någon av lögnerna. Det händer att jag känner mig hudlös i denna valfria någons närvaro. De sällsynta gångerna vill jag kura ihop mig till en ekorrunge och bli omhändertagen och klappad på huvudet. I sedvanlig ordning gör jag dock sällan som jag egentligen vill. Istället gör jag allt i min makt för att jaga iväg dem. Människor som ger uttryck för att vilja vara nära mig, älska mig, höra på mig. Jag jagar iväg dem med taggarna åt alla håll som på en skrämd igelkotte. Det är exakt vad jag är när sådana människor kommer för nära: vettskrämd. De som ser stråk av det fluffiga bakom det härdade. Skummet innanför chokladskalet. De kämpar trots att jag jagar. De kämpar och de frågar och de försöker, försöker, försöker. Som den svikare jag är struntar jag naturligtvis i deras tappra försök. Jag springer istället fortare. Jag jagar tills de flyr. Tills mitt territorium är tomt igen. Tills vi är återförenade igen, ensamheten och jag. Enad front. Tillsammans är vi starka. Tillsammans vaktar vi tronen som världens största svikare.

Jag drar mig för att använda ordet ångest. Jag gör det därför att ordet är så urholkat, så vardagligt. Ångest hit, ångest dit. Det betyder ingenting längre och det gör mig fruktansvärt rädd. För vad händer när språket tappar värde? När det inte längre finns verktyg till att beskriva sockervaddsmolnen? Ord är ju, hur patetiskt den än låter, mitt starkaste vapen. Det som håller mig ovanför ytan. När jag kippar efter luft, kippar jag efter formuleringar. Ord, meningar, beskrivningar, text som kan ge mig lite mer tid. Lite mer tid i den här världen. Språket är inte alltför sällan det enda som kan dra upp mig ur det kalla. Språket är det enda jag inte sviker. Det enda, bortsett från ensamheten, som sett mig fullkomligt avklädd. I textdokument är det meningslöst att ljuga. Jag klamrar mig fast i skrivandets kalla men trygga famn, där jag alltid får lov att stanna över natten. Därför gör det mig skräckslagen när ordens värde laddar ur som på ett gammalt batteri. Jag ser på ångest som jag ser på ett femtioöresmynt jag hittar längst ner i fickan på en gammal jacka. En rest från gamla tider. En rest som väcker minnen, som jag låter vila i handflatan för en minut bara för att känna dess lilla, svala yta mot min hud. Men jag blir ju tvungen att kasta bort det tillslut. Ett mynt fattigare. Ett mynt med ett värde som en gång var dyrbart men som nu måste bort. Som bara tar plats och är onödig. Här ska rensas och städas och rentvättas. Bort med femtioöringarna och ångest. Ni betyder ingenting längre och det skrämmer mig. Det skrämmer mig att städa i ordförrådet. Det är ju den garderob jag sätter mig i och gråter tyst när alla gått och lagt sig. Jag behöver ju så mycket som möjligt att vira in mig i därinne. Jag hade verkligen önskat att ångest hängde kvar på sin klibbiga galge. Jag hade önskat att det var den lilla svarta: tidlös. Emellertid uppfylls önskningar, som bekant, väldigt sällan. Så nu sitter vi här allena i mörkret. Ensamheten, jag och den klibbiga galgen.

Varför gör jag bara inte det jag borde? Varför sätter jag mig inte bara och pluggar, presterar, åstadkommer, triumferar? Jag har ju chansen. Jag har ju pennan i handen, boken uppslagen, varenda förutsättning som krävs. Ändå skiter jag i det. Det finns ingen som helst förklaring. Jag gör det bara inte. Jag vill inte, kan inte, orkar inte. Jag klagar oavbrutet på att jag känner mig vilsen i vuxenvärld, att jag helst av allt bara vill bli instruerad och visad exakt vad jag ska göra och ändå är det just skolan som skrämmer mig mest. Den institution som säger åt mig exakt vad som kommer hända. Konkreta instruktioner; allt jag någonsin velat ha. Men jag skiter i alltihop. Jag gömmer mig. De som säger att jag lägger för stor press på mig själv, att jag har för höga krav men faktum är att jag inte har några som helst kvar. Jag skulle kunna nöja mig med att klara mig med minsta möjliga marginal. Hur kan pressen vara för stor när jag inte åstadkommer någonting? Hade jag inte varit någon vid det här laget om jag hade något driv överhuvudtaget? Samtidigt föraktar jag detta förbannade samhälle, denna röst som säger åt oss att våra bedrifter speglar vilka vi är. Vårt driv, vår intelligens, våra sinnen. Jag föraktar detta förbannade samhälle för att det ger löften om att lyckan kommer som ett brev på posten så länge vi är produktiva, så länge vi pluggar, jobbar, tränar, äter, sover. Ingen säger åt en att det enda som kommer som ett brev på posten när det som kallas produktivitet blir högsta prioritet, är känslan av att allt är så otroligt meningslöst. Så meningslöst att man blir alldeles kallsvettig så fort man ser en barnfamilj vid tacoshyllan på Lidl. En arbetande mamma, pappa och två friska barn. Sånt där som ger samhället handsvett av upphetsning. Är det det man försöker uppnå? Är det där man tvunget ska hamna? Jag får svindel av skräck vid tanken på att spendera fredagskvällarna i soffan framför tv:n med tacos. Jag får för fan svindel av tanken på matlåda. Att man varit duktig och skötsam och gjort extra mycket middag för att det ska räcka till nästa dag, så man slipper köpa mat i den dyra studentrestaurangen. Att duktigt och skötsamt värma sin mat i det lökiga microrummet och oja sig över Daniella som aldrig har matlåda. Hon som alltid måste köpa lunch i den dyra studentrestaurangen. Hur klarar hon sig, egentligen? Varför gör hon inte bara matlåda? Varför är hon inte duktig och skötsam? Varför, varför, varför?

Läs fortsättningen här - Att drivas till vansinne - del 2

Alice Dadgostar

Copyright © Alice Dadgostar 2015 -

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.