Draktämjaren

Det var en gång för mycket länge sedan en pojke som hette Simon. Han skulle fylla 9 år denna höst och detta år då hans berättelse tar sin början. Hans pappa hette Anker och han var väldigt skicklig som pilbåge, armborst och pilmakare. Anker hade ett ganska medelmåttligt utseende, var av medellängd och betydligt starkare än han såg ut att vara. Simons mamma hette Johanna och hon var mycket duktig på att flätar korgar och mattor. Johanna var kortare än sin make, men ännu ganska vacker för sin ålder. Frågade man henne själv hade hon lite övervikt, men det var inte så farligt med den saken i själva verket. Simon var mest lik sin far. Han hade två lillasystrar också. Den äldsta hette Fideli och skulle fylla 8 år till sommaren. Hon var nätt som älva. Minst i familjen var Saga, som precis fyllt 4 år. Hon var ännu lite bebisknubbig och väldigt söt. Han hade även en storebror, vid namn Aron, men han var hela 15 år och hade flyttat hemifrån för ungefär tre år sedan. Aron hade givit sig av för att leta efter ädla metaller i Gråbergen. När han väl hittat dem gav hans sig av från Gråby, där han vistats under tiden som gruvarbetare och skattsökare, och for ända till Kronstaden för att söka vidare lycka. Pappa Anker och Simon hade båda mörkt hår, medan såväl mamma Johanna, som Fideli och Saga hade ljust, långt hår. Gyllene guldgult i lilla Sagas fall. Simon hade även haft en mellanbror som blev sjuk och dog mycket ung när Simon ännu var baby. Mellanbrodern hette Johannes och var en stor sorg för familjen, även fast det inte var ovanligt på den här tiden att familjerna fick många barn och det var sällan alla blev vuxna. Alla arbetare och bönder som bodde i trakten klädde sig ganska lika och enkelt, eftersom de inte hade råd till annat. Och skulle någon haft råd ansågs det ändå slösaktigt att använda sina daler, den gångbara valutan, till fina kläder. Det betydde att kläderna var funktionella i framförallt brunt, grått och lite vitt. Det var inte så vanligt med starka färger, som dock Fideli älskade så mycket. Säckvävs eller liknande tyger och läder var vanliga, liksom långa eller korta hosor (en slags enklare byxor) och tunika (långärmade blusar som även gick ner över midjan). Man hade ofta en huva, snarare än mössa eller hatt samt skor eller stövlar av skinn. Även träskor (tofflor) av enklare modeller när vädret tillät. Var det bara varmt nog var det inte ovanligt att främst barnen, men även de vuxna gick barfota. Simon levde som sagt för mycket länge sedan. Den moderna världen var ännu ung och sagorna var väldigt viktiga för människorna. Det berättades både om drakar och troll i bergen, alver och vättar i skogen, nymfer i och feer vid sjön. Vissa sa att det var rena sagor och påhitt, medan andra menade att sagorna egentligen var sanna berättelser. Många som påstod det senare kunde dock säga något i stil med "Fast drakar har här inte funnits på hundra år."

Familjen bodde i ett mindre kungarike som hette Vallien, närmare bestämt i liten by som hette Dalby och den låg i en stor dal som kallades Sjödalen. Vallien var känt för sina två stor dalar, Sjö- och Kungadalen, som i forntiden hade utgjort hela riket. Det hade dock växt med tidens gång i alla vädersträck, utom åt väster- där havet låg. Förr i tiden hade Vallien kallats Vallia och det sades ofta betyda "de vackra dalarnas land." Dalby var känt för sina många skickliga hantverkare. I Sjödalens norra del reste sig Svartabergen. Det var en äldre bergskedja med hårda och mörka bergarter. Bergskedjan övergick i Svartskogen söderut. Det var en äldre, mörk och tätbevuxen skog med mest barrträd. Den sjönk sedan ner i ett högland och vidare ner i dalens mittparti och lågland Dalslandet där Dalby låg nästan mitt i, fast något åt sydväst. Söder om byn sluttade låglandet ner till Dalsjön. I öster rann ett flöde ner från bergen som breddades mot en flod i söder, Dalfloden, och den mynnade ut i Dalsjön. Det här flödet började i gränslandet mellan Svartabergen och Gråbergen. De senare var en något yngre bergskedja med mjukare och ljusare bergarter. Dalsjön fyllde nästan hela södra dalen mellan väst och öst. Gråbergen övergick i Gråskogen åt öster och Gråbergsslätten, som var en höglänt bergsslätt, åt söder. Gråskogen var en något yngre, fast ganska gles och risig barrskog. Nästan precis där Gråbergen mötte både Gråskogen och Gråbergsslätten låg den bergsby som kallades Gråby. Den var känd som en gruvarbetarby och en populär plats för skattsökare. Ville någon ta sig till Dalby från Gråby tog det ungefär ett dygn att rida dit.

Utmed en stor del av Dalfloden låg flera bönders ägor och vid det så kallade Vadstället, där det fanns en bro numera, ungefär mitt på var några gårdar samlade i byn Flodsby. Denna bondby befann sig på cirka fyra timmars ritt från Dalby. Svartabergen gick i väster ner i Högslätten, som sedan blev den vackra gräsfyllda Grönslätten och övergick söderut i den stora Grönskogen. Denna stora lövskog var yngst i de yttre områdena och hade sina äldsta delar längst in. Mellan Svartabergen och Grönslätten var byn Högby belägen i nordväst på Högslätten. Jägarna i denna by hade något närmare till bergen än till skogen. Grönskogen täckte större delen av den sydvästra dalen ner mot Dalsjön. Ganska nära Dalby, på ett ungefärligt avstånd av två timmar till häst, ännu mer åt sydväst låg vid Dalsjöns strand en by som hette Fiskeby. Precis som namnet antydde bodde där mest fiskare och den hade en liten hamn. I Dalsjöns mitt låg en större ö, lite åt öster till. Den kallades Dalö. Det fanns även ytterligare några småöar på olika platser i sjön. På dess södra sida fanns den stora staden Sjöstad. Landskapet söder därom övergick i ett brant högland kallat Vita Höjderna, som snabbt steg mot de gnistrande Vitabergen. Sjöstad hade en stor hamn och var till väster och öster omgivet av Vita Slätten. Den vita färg som dominerade området berodde på en hög halt av kalksten i både markerna och bergen. Dalsjön var förbunden med havet med ett stort utlopp i sydväst; Havsfloden. Denna flod flöt rakt igenom Grönskogens södra del. Havet fanns ännu längre bort i väster, men däremellan låg först Grönskogen, som slutade i Kungadalen. I denna dal låg bland annat Kronstaden- där Valliens konung hade sitt palats. Det bodde givetvis folk även utanför byarna och städerna, vissa i deras utkanter och andra längre ifrån övrig bebyggelse. Fortsatte någon sin färd utanför Sjödalens naturliga gränser, det vill säga bergen dröjde det flera dagsritter innan man lämnade Vallien. Riket hade sina närmaste grannar i norr, men det fans fler kunga- eller hertigdömen i öster och söder. Önskade någon bege sig väster ut, förbi Kungadalen, fick de korsa havet för att komma till andra länder.

Det hade precis blivit vår och därmed hade kylan äntligen gett med sig till förmån för varmare väder! Simon och Fideli hade precis börjat gå i den nyligen inrättade byskolan efter vinteruppehållet. Där lärde sig barnen både läsa, skriva och räkna. Det var en idé som byborna hade fått från Sjöstad och som de själva drev. Barnen från Flodsby och Fiskeby gick där också. Vid vissa av lektionerna brukade de bege sig till någon av hantverkarna i Dalby, eller till fiskarna i Fiskeby samt bönderna i Flodsby för att lära sig vad respektive arbeten innebar. Mamma Johanna var en av eldsjälarna för det nya påfund som skolan innebar. Den hade varit i gång ett par år och snabbt blivit en succé. Detta trots att många varit väldigt skeptiska i början och menat att barnen borde vara mest hemma och hjälpa till i hushållet. Givetvis fick barnen även leka på sin fritid. Fideli var mycket söt och populär bland alla. Hon sjöng väldigt vackert och många som hörde henne kom att tänka på spegelblanka sjöar eller porlande små vattenfall. Det var inte alltid hon sjöng kända sånger, utan hittade snarare oftare på egna melodier. Ibland hände det att folk hade svårt att minnas några ord från sången. Simon var däremot ganska alldaglig och ansågs lite konstig. Han höll sig gärna lite för sig själv och hade svårt att få riktiga kompisar. Ibland retade till och med de andra barnen honom. Han var lite avundsjuk på sin populära syster, men han slog henne aldrig- för det var en väldigt snäll pojke. Simon skilde sig på många sätt från de andra. Han både såg och hörde mycket bättre än de flesta, närapå så det var overkligt. Mörker var för honom nästan som mitt på ljusa dagen. Det var svårt att hålla något hemligt för honom, eftersom han uppfattade minsta viskning och såg de otydligaste tecken. Han regerade och rörde sig väldigt snabbt. Pojken sprang också nästan lika fort som en vuxen och var ovanligt stark för sin ålder. Simon kunde ibland känna på förhand att saker och ting skulle hända, utan att kunna förklara hur det kom sig. Han hade tre små läkta sår, eller snarare ärr, på vänster hand i skinnet mellan pekfingern och tummen. De tre prickarna bildade en något ojämn triangelform. När hans sinnen var på topp eller om han var upptrissad, kliade märkena. Han både läste, räknade och skrev väldigt snabbt. Det sista var en stor en nackdel, då han måste anstränga sig noga för att kunna skriva läsligt. Ofta behövde han bara läsa, se eller höra något en eller möjligen två gånger för att sedan komma ihåg det utantill. Tyvärr kunde han dock inte komma ihåg alls hur han fått de där märkena på sin hand. Hans föräldrar hade berättat att han skadade sig som liten. Det hände när han fick följa med sin pappa och storebror att jaga i Svartskogen. Anledningen till jakten var att Anker ville prova ett nytt, extra kraftigt armborst på de stora råddjur som endast levde i Svartskogen. Simon var lite för klåfingrig och råkade skära sig på renens vassa horn, när den väl var fälld. Han tyckte det var konstigt och jobbigt att just han var så annorlunda mot de andra barnen. Pojken hade frågat sina föräldrar varför det var så. Pappan verkade bli mest obekväm av frågan och undvek att svara alls på den, medan hans mamma påpekade att det var många andra som var annorlunda- utan att det gick någon nöd på dem. Hon nämnde bland andra farmors hjärtevän Fimbul och den äldre kusinen Edvard, som exempel. Fimbul var en gammal pensionerad fiskare som av de flesta fått stämpeln "tokig gubbe," men han kunde berätta mycket vackert om sagofolken. Edvard var ganska lång för sin ålder och aningen kraftig. Han hade fått ett ganska enfaldigt utseende, men var inte så dum som han såg ut när man väl lärde känna honom och det visste Simon.

Huset som Simon och hans familj bodde i kallades Ankershus. Det såg ut så här: ungefär mitt på det ganska låga halmtaket fanns en murad skorsten. Väggarna var byggda av stockvirke med en hög stengrund som gick ganska högt upp i väggen- ungefär lika högt som ett tioårsbarn är långt. Huset var utbyggt åt söder (i sydvästra halvan) och påminde därmed om ett V till formen. Det hade en stadig trädörr med stentrappa på bodelen och få fönster- inga med fönsterglas, utan bara luckor med tjocka gardiner innanför. Fönsterglas var knappt kända alls på den här tiden. Boningsdelen låg i norr och direkt innanför dörren fanns storstugan. Det var ett stort allrum som rymde både kök, vardagsrum och sovrumsdel. Ungefär mitt i huset var eldstaden, där man både lagade sin mat och använde elden till verkstaden. Alla barnen, utom Saga, sov i storstugan i sina egna sängar. Hon sov däremot hos föräldrarna i ett avskilt sovrum i nordvästra hörnet. Utbyggnaden (som vette åt söder) fungerade som verkstad och den började vid eldstaden. Allra längst in (i söder) låg ett litet biblioteket med några få handskrivna böcker och desto fler bokrullar samt pergament sammanbundna med fina band eller rep. Ungefär mitt på gårdsplanen fanns en brunn och mitt emot boningshuset låg ett litet stall som rymde både hästar och vagn. Stallet låg alltså snett mot verkstadsdelen.

Ibland kom barnens farmor Anja på besök. Hon var en gråhårig och rynkig gammal gumma, som rörde sig med visst besvär och käpp. Farfar hette Kaman, men han hade dött innan både Anker och Simon föddes. Morfar Roland och mormor Solveig var också döda, men dem mindes Simon svagt, eftersom de ännu levde när han var mindre. Farmor berättade gärna för barnen om alla sagovarelserna och deras äventyr. Hon brukade säga att de fanns på riktigt och ännu bodde i dalen när hon var liten. Ibland berättade hon om drakarna som framförallt bodde i Svartabergen och det tyckte barnen var väldigt spännande, fast lite otäckt! Ifall pappa Anker råkade höra det blev han mycket arg och sa till sin mamma att hon inte skulle skrämma barnen med sådana dumheter! Simon tyckte det var ganska jobbigt att hans pappa vakade över honom som en hök Han tyckte att han knappt kunde göra något alls utan att pappan lade sig i på ett eller annat sätt. Hans mamma Johanna gav honom lite större frihet och tyckte att han själv måste få lära sig att ta såväl med- som motgångar. Hon hade ovanligt många böcker i sitt lilla bibliotek innanför vekstaden, som också blivit skolans bibliotek, och det tyckte Simon särskilt mycket om att sitta och läsa i.

Barnen brukade alltid sitta som tända ljus och lyssna medan farmor berättade om vilka sagovarelserna var. Alver såg ut som mycket vackra människor, sa hon. De var ofta ljusa och hade spetsiga öron. Alver var både väldigt gracila, snabba och uthålliga. Många av dem var längre än de flesta människorna. Alverna hade också kraftigt förstärkta sinnen jämfört med människan. De sades levda för evigt och kunde aldrig bli sjuka, men däremot avlida av att bli dödade eller av sorg. Alver var goda och väldigt visa, de uppskattade allt det vackra och levande i naturen. De hade väldigt vackra röster och talade ett eget språk, på vilket de gärna sjöng och berättade historier. Oftast kunde de också tala många andra språk än sitt eget. Man kunde säga att de var "världens härskare" innan människan kom. Alvernas boningar fanns vanligen i skogar (och kallades Skogsalver) eller nära till havet (det var förstås Havsalver), som de älskade högt. De hade dock levt på de flesta slags natursköna platser för länge, länge sedan. Ingen saga kunde säkert berätta om var de kommit ifrån, men många trodde de kom från fjärran länder över havet. De sades kunna utöva magi. "Berätta mer!", brukade barnen förtjust ropa, så snart en saga var slut..

Då talade farmor om feerna. De var alvlika, fast pyttesmå och hade vingar som fjärilar eller trollsländor. De var skapade av ren magi och kunde vara både goda eller onda. Ingen saga berättade entydigt om vem som utövat den magi som en gång frambringat dem, men många trodde på alverna. Feer var väldigt förtjusta i framför allt blommor, men även andra växter. Det fanns mest kvinnliga feer och de levde i ungefär tusen år. De tog gärna sin boning på en äng eller nära en sjö. Det sades att de var så små att de bara hade plats för en känsla i taget och att en fe dör varje gång någon säger att de inte tror på dem. Genast sade barnen att de minsann trodde väldigt mycket på feer, för de ville ju inte att någon av dem skulle dö.

Då skrattade farmor och berättade om ett slags vattenalver, för detta kunde Nymfer sägas vara. De levde i eller vid sjöar eller andra mindre vattendrag. Det berättades att de sjöng så vackert att det gjorde ont i hjärtat och kunde lura oförsiktiga människor att drunkna. De kunde också hantera vatten på magisk väg, bland annat maskera sig med det. De kunde vara både onda och goda och var mest kvinnliga. Några sagor hävdade att de en gång verkligen varit alver, som till sist gett efter helt för sin kärlek för vatten och hav. De kallades också därför lika gärna för Sjö- eller Vattennymfer. Simon kunde inte hjälpa det, men han kom alltid att tänka på sin lillasyster Fideli när farmor berättade om dessa nymfer. Han tyckte att de påminde en del om henne, fast han kunde inte förklara det helt och hållet. Det var mest en känsla han hade- snarare än en verklig upptäckt av likheter.

Vättar, sa farmor Anja, var ett slags skogsdvärgar som likt skogsalverna verkligen älskade sin skog. De var mer positiva till sin läggning än bergsdvärgar brukade vara och gjorde mycket vackra saker i trä. De såg mest ut som skäggiga små söta gubbar med vanligen grå eller grön toppluva. Det fanns flest manliga och de levde i några hundra år. De flesta vättarna var goda, men det fanns undantag. De var dock lite reserverade mot främlingar, framför allt människor. Det var mycket därför som de flesta människor aldrig sett en vätte, och många gånger knappt hört talas om dem. Sagorna var inte överens om varifrån de egentligen härstammade. "De kanske växer fram ur träden", föreslog Fideli och Simon skrattade högt. Farmor bara nickade eftertänksamt och mumlade någonting om att man aldrig kunde veta säkert.

De varelser som folk mest tänkte på när man pratade om dvärgar var bergsdvärgar, även om det en gång i tiden funnits många olika. Bergsdvärgarna var mer buttra till sin natur och gjorde väldigt fina saker i sten och metall. De liknade mest små grå och ofta ganska fula, skäggiga gubbar. De älskade ädla metaller över allt annat. Dvärgar kunde vara både onda och goda. De var ganska reserverade mot och misstrodde gärna alla som inte själva var dvärgar. De var inte speciellt förtjusta i människor, men ännu sämre tyckte de om alver. Det fanns många berättelser om osämja och rent av krig mellan alver och dvärgar. Inte heller dessa varelser visste man var de kommit ifrån, även om det fanns tokiga sagor som sade att de växte rakt upp ur själva berget! Simon skrattade igen.

Det fanns också sagovarelser som nästan alltid framställdes som onda. Bland dem var trollen. De var antingen mycket stora och bodde bland bergen- Bergatroll, eller också var de mycket små, som feer, och bodde i skogen- Skogstroll. De var alla fula och smutsiga och påminde en del om människor i sitt utseende. De var bara mer robusta, håriga och klumpiga. Ofta handlade sagorna om att de rövade bort barn eller unga jungfrur och så fick en hjälte komma och rädda dem. Vissa sagor berättade att trollen inte tålde solljus, utan sprack om de var ute i det! Inte sällan kunde trollen också behärska svart magi, det var ju inte för inget man kunde säga att någon trollade! Ingen visste varifrån de egentligen kom, men de fanns de som menade att trollen en gång varit människor! Barnen tyckte att deras farmor verkligen kunde berätta underbara och spännande sagor!

Simon var, som sagt, en snäll pojke och han gillade egentligen att hjälpa och vägleda andra. Han tycktes alltid ha en bättre idé att föreslå om det mesta. Detta uppskattades oftast inte av de andra barnen, de tyckte att han då ville bestämma för mycket och därför hade han dragit sig lite undan. "Tror du att du är kungen?", brukade de retas. Det var inte konstigt att barnen kunde säga just så, för Simon beundrade faktiskt konungen och hans soldater. De senare höll vakt över landet och dess gränser mot rövareband och andra illasinnade fiender. De allra finaste soldaterna var kungens egna riddare. Pojken hade vid något sällsynt tillfälle sett riddarna när de varit på genomresa i dalen. De hade ståtliga och starka hästar. Rustningarna glänste i solen och vissa hade stora plymer på sina hjälmar. Vissa hade väldigt imponerande svärd, lansar eller andra vackert utsmyckade vapen. Kungen hette Gabriel den Andre och var både mäktig, populär och ansågs allmänt vis. Honom var det minsann ingen som vågade reta! Konungen skickade då och då ut härolder för att informera sitt folk. En gång i månaden kom också skattefogden. Han var av naturliga skäl inte lika populär. Skatten motiverades främst för skyddet av landet. En kunglig soldateskort medföljde alltid både härolderna och fogden. I det sista fallet var eskorten alltid tungt beväpnad, de ville ju inte bli rånade! Då var det inte bara Simon som flockades runt dem och beundrade deras vackra hästar, kläder och rustningar! Både barn och vuxna brukade strömma till. Annars var Simon mycket intresserad av drakar, fast han försökte så gott han kunde dölja detta för sin pappa. Det var inte så lätt, för dessa mäktiga sagodjur tycktes honom väldigt spännande och han kunde inte förstå varför hans pappa verkade tycka så illa om dem. När de ju ändå bara var sagor!

Det var nu under dessa tider extra besvärligt, eftersom det gick livliga rykten om att riktiga drakar hade siktats uppe i Svartabergen. Simon försökte lyssna på alla rykten om det, men han fick aldrig riktigt klart för sig hur mycket som egentligen var sanning. Det var få av de vuxna som tog det hela på allvar. En sak var i alla fall helt klar; det var första gången han hörde så många vuxna prata så mycket om något som de flesta avfärdade som sagor. Sent en natt hände emellertid något mycket spännande. Det kom en man som var på vild flykt till Dalby. Han lyckades få minst halva byn på fötter, fast det var mitt i natten! Mannen var som tokig och skrek och skränade om att en drake nu var på väg ner från bergen! Hans by, som var Gråby, sade han blivit helt förstörd och plundrad. Han var övertygad om att det bara var han själv som överlevt. Mannen hade väldigt slitna kläder och var mycket skärrad. Håret verkade stå rakt upp av sig självt och ögonen var vitt uppspärrade av skräck. Hästen var också väldigt rädd. Den skakade, tuggade fradga och försökte hela tiden smita iväg. Mannen hade fullt sjå att försöka hålla kvar den! Det var få eller kanske ingen som verkligen trodde på honom, men de tänkte att det kunde ju vara ett rövarband som skrämt och plundrat bergsbyn. Dalby- borna förberedde sig därför på att försvara sig och de skickade ett varnande bud till både Fiskeby och Flodsby. Mannen följde med mot Fiskeby, eftersom ingen kunde förmå honom att stanna kvar. Någon menade att man borde även sända bud efter konungens soldater till hjälp. Det var svårt för de flesta att komma till ro resten av natten, men framför allt för Simon. Drakar! Kanske riktiga drakar! Det var bara för spännande! Resten av natten förflöt dock lugnt och kurirerna kom tillbaka med nyheter tidigt på morgonen. De berättade att en äldre kvinna hade kommit på flykt till Flodsby under natten. Hon skulle också kommit ner från Gråby, fast en annan väg än den andre mannen. Hon var också vettskrämd, men talade lite osammanhängande och pekade upp mot himlen och flaxade med armarna. Flera fiskare i Fiskeby hade sagt sig ha sett drakar på avstånd när de varit ute och lagt nät.

De vuxna bestämde att dagens skola skulle ställas in och hela byn beredde sig på försvar. De skickade bud över Dalsjön till Sjöstad och ända till Kronstaden. Trots alla nya rykten höll många ännu envist på att det måste väl ändå vara rövare som försökte skrämma de vidskepliga Dalsborna. Det var fullt fart med alla förberedelser hela dagen. Barnen fick stränga förhållningsorder, som de för det mesta inte brydde sig så mycket om. Allt som hände nu var ju rent olidligt spännande! Var man än vände sig, så hände det något. På kvällen hade man fått upp en enkel pallisad som omgav hela byn. Byborna organiserade sig till att hela tiden hålla vakt. Även pappa Anker fick stå vakt några timmar vid en av de två nybyggda portarna i pallisaden. Han gjorde motvilligt sin plikt och tyckte inte alls det var lika spännande som barnen gjorde. Det var inte många som sov lugnt den natten. Dagen efter hände det just ingenting speciellt och man började rent av prata om att skolan borde öppna igen. Det gick ju inte att bara koncentrera sig på att förbereda sig på överfall och försvar hela tiden. Livet måste gå vidare. Simon höll på att spricka av förväntan. Han var hela tiden väldigt nära att börja tjata på sina föräldrar om att få gå hem till farmor. Han bara måste få prata med någon om drakar! Han var dock förståndig nog att låta bli, det var absolut inte rätt valt tillfälle. De där konstiga märkena han hade i handen kliade något rent otroligt och han hade en väldigt bestämd känsla av att något stort skulle hända. Han visste dock inte om det var något bra eller dåligt. Pojken pratade med sin syster om det, men Fideli visste inte vad hon skulle tro. Hon tyckte också att det var spännande, men var långt ifrån så exalterad som sin bror.

Någon gång sent på natten till dygnet därefter kom det en kurir ridande i full fart från Flodsby. Han skrek och skränade; "Kom och hjälp oss! Hjälp, en drake!" Hela Dalby var nästan genast på fötter. Byborna skickade i all hast iväg alla stridsdugliga män och kvinnor de kunde avvara till hjälp. De var ju själva beredda på att försvara sig, så det blev en ganska stor trupp på totalt 20 personer. Efter den snabbare truppen med hästar skickade de vagnar som var lastade med sjukvårdmateriel och annat som kunde behövas efter striden, samt några tyngre vapen. Lilla Saga blev uppskrämd av all uppståndelse och mamma Johanna fick fullt upp med att trösta henne. Fideli hjälpte pappa Anker att lasta en av vagnarna. Det var mycket därför som Simon i ett obemärkt ögonblick lyckades smita med. Det var i ärlighetens namn ganska lätt gjort, eftersom de vuxna ju hade fullt upp med att få iväg alla och det som de skulle med sig. Han gömde sig under en stor hästfilt, som de var meningen att de skulle ligga proviantkorgar under, men dessa gömde han undan- så de fick bli kvar hemma! Det var ett trångt och skumpigt sätt att resa på, hans pappa lät hästarna spring så fort de orkade! Han hörde hur Anker och en annan man som satt bredvid på kuskbocken livligt diskuterade om det verkligen kunde vara sant det där med draken. Det skulle de ganska snart få veta, för vagnen var en av de första att nå fram till grannbyn. Förskräckta stannade de tvärt när de fick se att allt de hört om drakar måste vara sant! Hela Flodsby stod tycktes ha fattat eld och alla kämpade förtvivlat för sitt liv mot en jättestor mörkblå drake uppe i skyn! Mitt i stridens hetta upptäckte Simon från sitt gömställe till sin stora förvåning att han dels inte var speciellt rädd egentligen och att han också förstod vad draken sade! Den röt och morrade så det dånade, men den skrek också på drakars språk. Det var mest utmaningar, hot och förolämpningar- och Simon förstod vartenda ord! Han spanade upp mot skyn i skydd av filten och kunde konstatera ett inga bilder han någonsin sett av drakar kunde göra en verklig rättvisa! Den liknade till hälften en jättelik ödla och hälften en orm- fast varken ormar eller ödlor hade vingar. Och ingen av dessa reptiler kunde heller spruta eld! Simon tog till sist mod till sig, hoppade ur vagnen från sitt gömställe och ropade till draken att sluta genast! Den blev då så häpen över att höra en människa prata drakspråk att den lydde! Den var en yngre mörkblå drake och den flög fram till vagnen, full av nyfikenhet och glömde tillfälligt sina offer. Medan de båda började prata försökte Simon komma på hur han skulle få odjuret att ge sig iväg. Han kom ihåg från någon bok han läst att inte säga sitt namn till en drake och från sin farmor att det enda stora drakar var rädda för var ännu större drakar. Draken ville veta hur han kunde prata drakspråk och varför han inte var rädd. "Jag är fruktansvärd! Jag kan döda dig, utplåna dig. Vem är du? Säg ditt namn!", vrålade odjuret. Pojken svarade inte på någon av drakens frågor, utan sa bara mycket bestämt hur illa han tyckte om att draken var så elak som förstörde och dödade allt i sin väg. Människorna runtomkring stirrade skräckslaget på draken och pojken. Hans pappa hade svimmat. Ingen vågade gå i närheten. Till sist sade Simon att han hade tämjt en annan jättelik drake, som var sååå mycket större och han hotade att ropa på honom. Den mörkblå draken var fortfarande så förvirrad över att han pratat med en människa att han trodde på hotet och flydde förskräckt sin kos!

Det blev snabbt allmänt känt vida omkring att Simon hade skrämt bort draken och de kallade honom för Draktämjaren. Han upptäckte ganska snart att det var nästan lika jobbigt att vara känd och populär, som att inte vara det. Alla vuxna tycktes ville träffa och prata med honom och alla barnen ville plötsligt leka och ha honom som sin vän. Det var inte ofta Simon numera fick vara i fred, alltid tycktes det finnas någon som skulle komma fram och prata. Pojken fick om och om igen berätta precis vad han hade sagt och gjort. Den vanligaste frågan förstod han inte själv och den började rentav oroa honom. Det var som om någonting inte riktigt stämde. Han förstod inte själv hur i hela friden han egentligen kunde prata med draken och frågade först sin mamma. Hon verkade mest bli rädd av frågan och sa att han kanske skulle prata med sin pappa om det. Men pappa Anker var inte heller vidare pratsam, utan sa bara att draken förstod nog människospråk. Simon märkte dock att hans pappa dolde något. Hans far visste något som han inte ville, eller kunde berätta. Och inte nog med det så övervakade han nu sin son mer än någonsin. Pojken kunde knappt ta ett enda steg, utan att hans pappa skulle ha reda på det! Det var verkligen jobbigt! Nu började det också gå rykten om att självaste konungen skulle komma och hälsa på den berömda Draktämjaren! Efter ganska mycken vånda frågade Simon till sist sin farmor om hon kunde förstå varför han kunde tala med draken. Hon verkade ju veta så mycket om alla sagovarelser. Först ville hon inget säga alls, eftersom Anker inte tyckte om att hon pratade med barnen om drakar, men Simon fick henne till sist att ge med sig. Nu kunde hon väl ändå få hon berätta, när drakarna bevisligen inte bara var sagor. I stort sett alla rykten räknades som fakta numera. Farmor suckade tungt och tog honom avsides. Hon berättade att när han var liten fick han följa med sin pappa och storebror att jaga i Svartskogen. Anledningen till jakten var ju att Anker ville prova ett nytt, extra kraftigt armborst på de stora råddjur som endast levde i Svartskogen. De hade legat på pass alla tre då Sinom utan förvarning lyckades smita iväg, eftersom han tyckte sig se blåbär som han älskade som liten. Han gick snart vilse och hittade av en händelse en grotta som ledde in i Svartabergen. Den kunde Simon inte motstå att utforska. När han irrade runt i dess gångar råkade han på en sovande drakfamilj! Babyn var vaken och blev lika rädd som pojken och bet honom i handen! Simon blev något som de gamla kallade för Drakmärkt! Han betydde att han fått många av drakens egenskaper. Dessa förstärktes och förbättrades ju äldre man blev och genom medveten träning. Det var dock inte många, om någon som då trodde på pojkens berättelse om bettet, utan trodde att det bara var fantasier och undanflykter för att dölja att han skadat sig när han varit så oförsiktig och olydig på en gång. Nu hade emellertid pojken fått ett helt annat problem, ett väldigt oväntat sådant. Drakbettet som han hade på handen var ju just ett drakbett och inget annat. Simon insåg motvilligt att allt annat han fått veta om det var rena lögner! Hans familj och framförallt pappa hade ljugit för honom! Han visste inte riktigt vad han skulle tycka om det! Han kunde inte förstå det, varför hade hans far ljugit för honom? Han kunde inte begripa det hur mycket han än funderade och kunde heller inte riktigt förmå sig till att fråga honom om det heller. Inte nu i alla fall, det var så mycket annat han funderade över. Många svåra frågor som ville ha ett svar. Simon kunde ju faktiskt en del om drakar, men inte särskilt mycket om vad det egentligen innebar att ha blivit biten och Drakmärkt av en!

Att bli Drakmärkt var någonting mycket sällsynt och beaktades med stor respekt av dem som kände till och trodde på det. Simon undrade om det kunde vara farligt? Det visste inte hans farmor, men hon tyckte att han antagligen borde gå och prata med Fimbul, för han kunde det där med drakar och andra sagovarelser så mycket bättre än henne. Sagt och gjort, pojken gav sig en dag av till Fiskeby, där gubben bodde. Denna dag var hans pappa ovanligt upptagen av sitt arbete och till sin mamma sa han att han hade fått en uppgift i skolan som handlade om fiskeri. Pojken tyckte inte om att behöva ljuga, men han kände på sig att han inte skulle fått ge sig av om han talat sanning. Han fick åka med i en bondes oxkärra och det tog närapå halva förmiddagen att nå fram. Bonden var inte så pratsam, så Simon kunde sitta ifred med sina funderingar och betrakta hur Dalslandet övergick i lågland och växtligheten förändrades från gräs och ett fåtal buskar till alltfler träd och till sist siktade de Dalsjöns strand där vassruggarna stod höga. Gubben Fimbul bodde inte inne i själva Fiskeby, utan i en liten hydda närmare hamnen. Simon hade aldrig varit där själv, utan bara tillsammans med sin farmor. Den gamle mannen verkade dock inte förvånad av att se honom, utan snarare som om pojken varit väntad. Den gamle pensionerade fiskaren såg just mer ut som den tokiga gamle gubbe många sa att han var, snarare än en före detta fiskare. Han hade både mycket långt vitt hår och skägg. Håret hade han uppknutet i en hästsvans, precis som många vuxna kvinnor brukade ha. Och skägget hade han flätat i många små flätor, precis som många småflickor tyckte om att göra med sitt hår! Det var bara små gulliga band eller rosetter som sakandes. Det var en ganska varm dag, så Simon tackade hur som helst tacksamt ja när gubben bjöd in honom på lite saft. Den lilla hyddan var mycket prydlig och välordnad. Där fanns dock inte mycket, bara det allra nödvändigaste; ett bord några stolar, en säng och en eldstad. Där fanns bara några få skåp och hyllor med alldeles vanliga vardagssaker, så som köksartiklar till exempel. I den bortre ändan hade gubben dock avgränsat hyddans enda rum med ett mörkt draperi. När folk undrade vad han hade där, brukade han bara rycka på axlarna och säga att det var mest skräp. Undrade någon sedan vad det var för skräp kunde han glänta lite på draperiet och visa att där stod bara några gamla krukor, lådor, flaskor och annat som mest såg ut som just skräp. "Det är sådant jag fått ärva av släcktingar och inte vet var jag ska göra av. Jag ids inte kasta det, det är vissa saker som ger mig kära minnen." Och vid det laget brukade de flesta sluta fråga, utifall han kanske skulle börja gagga om dessa minnen.

Först pratade den gamle mannen och pojken lite om värdet och familjen, så som man gör när man ska vara artig. När pojken till sist tog mod till sig frågade han den gamle mannen sa han att Drakmärkningen kan vara farlig, men är helt beroende på vilken slags drake det var som bet Simon. Fimbul kunde inget säga genom att bara se på bettet. Han såg dock fundersamt på det och muttrade något för sig själv. När han fått höra hela historien sa han att symptomen kunde vara typiska för vilken drake som helst. Han kunde inte säga att pojken förmågor, eller oförmågor var typiska för den ena eller andra sortens drake. Vad Simon kunde och borde göra var att leta upp draken för att se vilken sort det var. Det var bara att hoppas att det inte var den där yngre mörkblå som anfallit människorna i Gråby och Flodsby. Då skulle han kunna utvecklas till att bli en ond och girig man. Rent av en riktigt farlig man. Fimbul var ganska säker på att det måste vara den så kallade Ändlösa Grottan han varit i som liten. Denna ledde in i och under Svartabergen. Det var troligen en gammal Dvärggruva och boning. Gubben gav honom en karta över vägen dit genom Svartskogen. "Du ska veta att det är ett mycket farligt företag, men jag tror nog du kan klara av det. Fast för säkerhets skull får du ta med dig denna." Det var en mindre vit sten, som liknande en tand, fäst i en kedja. "Det är en draktand och den har tillhört din förfader Kamanar. Den kommer dels att skydda dig och även hjälpa dig att finna draken. Tanden glöder och blir varm i en drakes närhet. Odjuret kommer också att hålla sig på lite avstånd, men du får absolut inte avslöja för draken vilket skydd du har!"

Sinom funderade en stund, medan han försiktigt höll amuletten i händerna och undrade sedan: "Menar du min farfar, han hette ju Kaman?" "Nej, nej, men din farfars far, du lyssnade inte ordentligt- jag sa ju Kamanar!" "Oj då, då kände du väl honom? Hur fick han tag i en draktand?" "Visst, kände jag honom, mycket väl till och med, men hur han fick tanden får jag nog berätta en annan gång." Pojken funderade lite till. "Då måste ju farbror Fimbul vara jättegammal om han kunde känna min farfars pappa!" "Du är inte dum du , min unge vän! Fast du funderar lite för mycket för ditt eget bästa! Din viktigaste fråga nu är nog hur du ska kunna bege dig till Ändlösa Grottan." Den gamle mannen blev fundersam en stund och tillade sedan: "Fast lite Drakologi kan det ju förstås vara bra om du kan. Nå! Lyssna noga nu! Jag vet att du redan kan en del, men jag vet ännu mer om de bevingade odjuren. De drakar som föds bruna till färgen blir troligen mörka, alltså onda, som vuxna. Föds de däremot gröna blir de troligare ljusa, allstå godare. Till de mörka brukar man räkna svarta och mörkblå- som är en ung svart drake samt mörkröda." "Draken som jag pratade med var då en yngre svart, den var ju mörkblå?", avbröt Simon.

"Ja, just det! Men avbryt mig inte!", röt Fimbul irriterat och fortsatte: "Alla mörka drakar är mycket onda och mäktiga, samt behärskar svart magi. De svarta är de allra värsta och sen kommer de mörkblå och mörkröda. Det finns dock de som kallas ljusa också! De är de ljusröda, som är en ung röd, och sedan de mörkgröna samt de ljusgröna- som i sin tur är ung grön. Till sist har vi de gula och vita. Röda drakar är nästan alltid onda och de gröna kan vara både goda eller onda. De kan alla behärska svart eller vit magi, men är inte så mäktiga som de mörka. Men de gula och vita, som brukar kallas Lyckodrakar, är alltid goda och dessutom ytterligt sällsynta. De och endast de kan endast utöva vit magi! Sedan har vi det speciella fenomenet att alla drakar kan som unga utvecklas till vilken sort, alltså färg, som helst- men de är bara de gula som kan bli vita om de uppmuntras ordentligt till att vara goda. Drakar brukar ta sitt namn efter sin karaktär, eller vad offren kallar dem. Och eftersom offren kan vara många olika kan de ha namn både på drak-, alv- eller människospråk." Den gamle mannen försjönk si sina egna tankar och sedan upptäckte han som för första gången pojken och närapå körde ut honom ur hyddan, under förevändningen att han var trött. På vägen hem snurrade allt han fått höra om drakar runt i Simons huvud, samtidigt som han funderade på hur han skulle kunna ge sig iväg på den där upptäcktsfärden. Hans föräldrar skulle såklart vara ytterst ovilliga till det, det behövde han inte ens fråga för att få reda på. Plötsligt kom han att tänka på att ge en utflyktstur till Grönskogen till Fideli i födelsedagspresent. När de väl kommit dit, tänkte han att de kunde ge sig av lite tidigare därifrån till Svartskogen och Ändlösa Grottan. Han gick nästan halva vägen hem och hade gott om tid att fundera över sitt nya problem. Sedan fick han rida på en stor häst ihopkrupen bakom en grannes rygg. Han berättade nästan genast om sin utflyktspresent för sin mamma och pappa, men givetvis sa han ingenting om Svartskogen och grottan. Föräldrarna tyckte att det var väldigt snällt av Simon, men de ville att barnen skulle ta med sig någon vuxen. De menade att det kunde vara farligt för dem att ge sig av ensamma. Detta ville pojken först inte alls gå med på, det skulle ju förstöra hans plan. Han protesterade enträget och till sist enades de om att han kan själv kunde få välja vilken vuxen som skulle med. Efter att ha tänkt efter noga valde han sin äldre kusin Edvard, som nyligen blivit myndig.

Copyright © 2011- Patrik Ek.

Vill Ni läsa fortsättningen?
Kontakta Patrik Ek/Tomtar på Loftet 0702 - 37 55 82, tomtarpaloftet(at)hotmail.com.

Tomtar på Loftet

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.