Definition

Måndag. Vanliga jävla måndag. Den första av fem lika jävliga dagar. Från 8.00-14.00, alltså 6 timmar om dagen, vilket blir 30 timmar i veckan… jag spottar på det varje gång.

Jag sitter på min plats, samma plats som alltid och ser ut över klassrummet. Vi har matte nu, eller ja… det är tänkt att vi ska ha det i alla fall. Istället för huvuden begravda i matteböckerna och tystnad blandat med ständig koncentration så finns det en oro utöver hela rummet. Jag hör prat överallt, i varenda hörn. Tystnaden håller på att dö ut. Det är bara jag som håller den vid liv. Framför whiteboardtavlan ser jag klassens clown Niklas brottas med Lukas. Lukas som är till hälften så stor som Niklas, kämpar med all sin kraft med att komma ur Niklas polisgrepp. Nästan alla killarna i klassen står framför dem, skrattar så att tårarna rinner och peppar Niklas till att fortsätta. Hur längesen var det jag skrattade så mycket att tårarna rann? Inte här i detta klassrummet, i denna skolan i alla fall. Måste ha varit minst 2 år sedan. Några bänkar framför mig sitter Josefine med klassens tjejer omkring sig, lyssnar intresserade på hennes resumé av helgen. Lite fööööör mycket dricka blev det väll… fnissar hon med ett barnsligt ”oskuldsfullt” leende. Hon visar halvnakna bilder på en kille hon sov hos i helgen, de andra ser avundsjuka på bilden och ber henne att berätta allt.

Min blick fortsätter glida över rummet och stannar plötsligt på en kille längst fram i hörnet. När jag sa att nästan alla killarna stod och hejade på Niklas, menade jag alla förutom en. Killen som sitter ensam på första bänkraden är den enda som räknar. Man skulle kunna tro att pennan ska sätta fyr närsomhelst, han räknar som om det inte fanns någon morgondag. Trots det ligger han minst 10 sidor före alla oss andra i matte. Jag undrar hur han känner sig egentligen. Är han lycklig, vaknar han upp med ett leende varje dag, ser han framemot att gå till skolan? Trivs han med att gå ensam till varje lektion och inte vara social med någon förutom med läraren under lektionerna. Önskar han att han stod med de andra killarna och skrattade så att tårarna rann, eller ännu bättre… brottas med Niklas. Ge igen för alla de gånger Niklas gått in i honom utan att be om ursäkt, kallat honom för ”den där killen” när han någon enstaka gång har syftat på just honom. Jag märker själv att inte ens jag har nämnt hans namn, vad fan heter han egentligen?

Han är som en skugga tillsatt med färg. Han finns här men endå inte.

Min blick dras tillbaka till Niklas. Han som tycker att det är extremt onödigt att gå i skolan. ”Man lever bara engång, när jag blir stor ska jag råna en bank och köpa en ö i Thailand.” Det är hans motto. Undrar vem han ska sticka dit med? Hans såkallade vänner som skrattar åt honom just nu? Eller är det ens hans vänner. Skrattar de ens med honom? Är det så att Niklas är den enda som vågar skämma ut sig så pass mycket så att det är värt att umgås med honom. För egentligen, så har jag inte sett Niklas föra en seriös konversation med någon i klassen. Så vem skulle han ha tagit med till sin ö? Alla de andra killarna vill bli något när de slutar skolan, inte bara glida runt. Undrar om detta är vad som krävs av honom för att bli accepterad och jag undrar om Niklas själv förstår det, vad hade killarna sagt om Niklas plötsligt hade sträckt på sig och med allvarlig min sagt att han vill bli hjärnkirurg. Hade de andra bara tagit det som ett av hans andra skämt och skrattat så att tårarna rann. Den risken är inte värd att ta och det vet nog Niklas om. Han hade kanske riskerat att bli lika utfryst som killen längst fram? Man vet ju aldrig.

Sen har vi ju Ida, även fast hon är omringad av nyfikna ögon som ber henne att berätta mer, så tror jag inte att dom bryr sig ett skit. ”Tjejer e som tjejer e”- med Mr Cool spelas upp på min spotify, väldigt passande… för det är ju sant. Vad kommer egentligen tjejerna säga om Ida så fort hon har gått ifrån dem? Jag ser de andra tjejernas utbytande och dömmande blickar emellanåt. Vi är som vi är- falska, full av skitsnack, dumma, slampor och så vidare. Jag undrar om Ida är medveten om detta… känner hon sig ensam? Är det så att allt supande varje helg är ett sätt för henne att skaffa vänner. Super hon sig så redlöst packad bara för att vakna upp hos någon snygg kille som hon sedan kan skryta om för sina ”vänner”? Hon är söt, kanske den sötaste i klassen. Men att vara söt är faktiskt inte allt.

Så, jag definerar mina 3 offer såhär, alla är ensamma. På ett eller annat sätt. Den 1:a är ensamt ensam, Niklas är ensam bland folk och Ida blir ensam när hon inte har något att berätta, något som alla vill höra. Och jag då… vad är jag?

Jo, jag är en ensam, patetisk individ som ser allt men inte gör något åt det. Alla 3 behöver någon som kan hjälpa och den enda som har lagt märke till detta i snart ett halvt år skiter i vilket, för till vilket pris egentligen? Jag har mina egna problem och min egen ensamhet att ta hand om.

"Nu håller ni för fan alla käften och sätter er ner!" Skriker matteläraren. Det blir knäpptyst i klassrummet och alla sätter sig på sina platser och slår upp sin mattebok. Jag tar om Mr Cools låt och fortsätter räkna.

Evelina Karlegärd

Copyright © 2012 Evelina Karlegärd

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.