De finns bara i hennes huvud

Det fanns inga ord för att beskriva smärtan, varken den fysiska eller psykiska. Det brände i strupen och demonerna krigade inuti henne. Hon var bra som hon var, men hon var tvungen att kämpa lite till. Hon behövde bli lite bättre, lite mindre, lite starkare och lite plattare, sen skulle demonerna vara nöjda. De skulle tystna, för ett tag. Om hon bara stod ut denna gången. Om bara ingen märkte.

Sarah var som vilken annan tjej som helst. Hon gick tredje året på gymnasiet, läste naturvetenskap, hade bra betyg och bra vänner. Trots detta skiljde hon sig märkbart från mängden. Hon var tjejen som vissa perioder drog sig undan, som huden färgades grå på och som valde att avstå från luncherna. Tänk om vi redan då vetat vad som rörde sig i hennes huvud.

- Sarah, följer du med till matsalen? frågade jag.

- Nej tack, jag klarar mig bra. Tänkte köpa lunch i kafeterian idag, svarade hon.

Det var andra dagen efter jullovet och lektionerna hade dragit igång som vanligt. Vi hade börjat dagen med matte och alla hade småpratat sig igenom lektionen, alla utom Sarah. Hon hade dragit sig undan, tyst och med musik i öronen. Egentligen visste vi redan då vad svaret skulle bli vid lunch.

Klassen gick iväg till matsalen, som låg i en annan byggnad. Vi gick i en samlad tropp, pratandes och skrattandes. Alla var fyllda av ny energi, efter tre veckors lov. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och livet var härligt, trots den bitande kylan. Matsalen serverade pasta och köttfärssås, dagen till ära. Vi blev kvar i matsalen en halvtimme, men fick sedan stressa iväg till nästa lektion. Dagen fortsatte i samma anda som innan, med både lärare och elever som sprudlade av energi efter lovet.

Skolan rullade på och några dagar senare var vi tillbaka i samma lunk som innan lovet, den ena eleven med mindre skolglädje än den andra. Mest skoltrött verkade trots allt Sarah vara. Hon satt tyst på lektionerna, verkade vara i sin egen värld och gick inte att få kontakt med. Vad hade hänt med den tjej som tidigare sprudlat av energi, vecka efter vecka? Hon som aldrig kunnat sitta tyst mer än tio minuter i sträck, som alltid tjafsade med lärarna och som ständigt skrev bra på alla prov? Hon hade tidigare inte suttit tyst såhär länge, det brukade bara vara under en veckas tid. Även lärarna började bli oroliga, för henne.

Jag hörde när vår biologilärare, Anders, pratade med henne efter en lektion: "Du verkar så frånvarande. Är det något som har hänt?" sa Anders.

- Nejdå, allt är bra, jag är bara lite trött just nu , svarade Sarah.

- Är det säkert? Du har inte varit dig själv sedan lovet, fortsatte Anders.

- Jag lovar allt är bra, skulle jag inte berättat det för dig annars? kontrade Sarah som svar.

- Ja, jo, det hoppas jag i alla fall. Du verkar i alla fall inte må bra. Du måste vara rädd om dig, det är trots allt bara en termin kvar, sa Anders.

- Mmm. Jag behöver gå nu, vi har redan börjat vår nästa lektion , svarade Sarah.

- Oj, självklart, förlåt, sa Anders skamset och tittade på klockan.

Sarah visste inte att jag hört samtalet mellan henne och Anders. Jag följde efter henne till hennes skåp och frågade: "Vad ville Anders dig?"

- Men stick! Inte du också. Vad är det för fel på folk här egentligen? Kan ingen bara lämna mig ifred?

Sarah verkligen exploderade, jag hade aldrig sett henne så här arg innan. Hon hade alltid varit den som stöttat andra och hjälpt oss om vi mått dåligt. Sarah, som alltid varit stark och kämpat. Hon såg plötsligt så liten och sårbar ut. Hennes hud var gråare än någonsin, kinderna insjunkna och hon verkade skör, så otroligt skör. Jag trodde nästan hon skulle gå sönder om jag rörde henne.

- F-f-förlåt, stammade jag fram. Det var inte min mening.

- Kom nu, vi har börjat för längesen. Lily kommer bli vansinnig om vi kommer försent till religionen, sa Sarah lugnt.

Denna plötsliga vändning skrämde mig och jag visste inte hur jag skulle agera, eller bete mig. Jag gjorde det enda som kändes rätt och följde efter Sarah, till religionslektionen.

Livet fortsatte rulla på, utan några större händelser. Sportlovet rullade förbi och helt plötsligt var vi inne på vecka fjorton och påsklovet närmade sig med stormsteg. Större delen av klassen började rycka upp sig, köra för fullt och satsa inför studenten. Det största undantaget var Sarah. Hon fanns närvarande på varje lektion, men inte så mycket mer. Hon hade gått från att vara en duktig elev, som satsade på skolan, till att inte satsa alls, vilket chockade alla. Det hade aldrig pågått såhär länge tidigare. Det vi reagerade mest på var att hon verkade tyna bort framför ögonen på oss. Vi visste att lärarna pratat med henne flertalet gånger, även kurator och skolsköterska hade funnits med, men Sarah fortsatte påpeka att hon mådde bra.

En dag förändrades allt. Det var en vanlig tisdag. Vi hade börjat dagen med biologi och en laboration om vattenpotential i celler. Helt plötsligt föll Sarah ihop på golvet och låg helt lealös, vi fick ingen respons på våra försök att väcka henne. Panik bröt ut i klassen. Några av killarna tyckte hon skulle sluta fåna sig, men när de insåg att hon inte låtsades blev de chockade och tystnade. Anders bad oss lämna salen. Vi kunde se hur han försökte väcka Sarah, men inget tycktes hjälpa. Han la henne i stabilt sidoläge och tog upp mobilen. Precis innan jag, som sista elev, lämnade salen sa han: "Merta, kan du be Rickard och Lily komma in hit?"

Jag tog mig in till vår mattelärare och bad honom ta sig till biologisalen, på en gång, samma sak med religionsläraren. Vad som egentligen hände sen har vi aldrig fått reda på, men en liten stund senare rusade ambulanspersonal in i skolan och med dem ut kom Sarah, på båren och Anders bredvid.

Det var en omtumlande händelse för hela klassen och vi lyckades inte koncentrera oss på någon av följande lektioner. Lagom till sista lektion kom Anders in. Han såg trött ut, men bad att få prata med oss som klass.

Det han sa skakade om oss rejält: "Jag vet att ni alla blev chockade av det som hände under biologin och jag tror tyvärr inte att detta kommer bli något lättare att höra. Sarah ligger på intensiven, pendlande mellan liv och död. Hon har otrolig näringsbrist och är så gott som skinn och ben. Läkarna kunde snabbt konstatera att hon var ett extrem fall av anorexi. Vet alla vad det är?"

Vi nickade och satt tysta. Det fanns inga ord att använda sig av. Anders fortsatte: "Varken läkarna eller någon annan kan säga säkert om hon kommer klara sig eller inte. De vågar inte lova något, men självklart kommer de göra allt som står i deras makt för att hjälpa henne. I ambulansen, påväg till sjukhuset, mumlade Sarah att demonerna skulle ta kål på henne. Det skulle inte acceptera att hon gav upp, hon var så nära målet. Hon fortsatte att mumla om demonerna även på sjukhuset och läkarna berättade för mig att det är vanligt att folk, som svälter sig, väljer att kalla de negativa tankarna för demoner. Jag tror varken att jag, eller ni, någonsin kan förstå vad som drev Sarah, vad som skapade dessa demoner, men jag önskar ni vill skicka en stöttande tanke till henne. Just nu behöver hon allt stöd hon kan få."

Hela klassen satt stumma. Vi tittade på varandra, på Anders och tillbaka på varandra. Alla undrade vi samma sak: "Vad hade fått Sarah att driva sig själv så långt? Att pressa sig själv så nära sin egen död?"

Rebecka Johansson

Se hennes hemsida här.

Copyright © 2011- Rebecka Johansson.

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.