Blanka vågor och chardonnay

Man skulle lätt kunna tro att allt var som det skulle. Att höga skratt, bubblande drycker och ljumma vindar var lika med lycka. Att dagarna, liksom de skvalpande vågorna, bara flöt obemärkt förbi. Våg efter våg, dag efter dag. Att då sensommardörren stod på glänt och skärgården svepte in en i sin milda famn, så var man trygg. Hemma.

Man skulle lätta kunna tro att den där sista kvällen i augusti, då kvällssolen kikade ner på landskapet och gästerna slog sig ner, så var det en helt vanlig familj som dukade i trädgården. Som småpratade, tog fram potatissalladen och tillsammans betraktade den glittrande utsikten. En far som greppade tag om sin sons axlar och kramade dem varmt. En mor som lämnade familjens herrar i trädgården för att hämta deras finaste cocktailglas. En idyll i toppklass. Man skulle lätt kunna glömma bort att skenet alltför ofta bedrar.

Erik blickade ut över havet. Det konjaksfärgade håret var noggrannt bakåtstruket – frisyren hade alltid varit viktig för honom – ända ner till lockarna i nacken. Han bar en nyinköppt, vit kavaj med sin bredkragade favoritskjorta under. Rynkan mellan de buskiga ögonbrynen hade djupnat under åren, liksom rynkorna kring ögonen. Lukten av dyr aftershave, svett och cigarrök stod redan som ett moln kring hela verandan, trots att kvällen bara hade börjat. Ensam stod Axel bredvid.

Det guldfärgade Vinet i Eriks kristallglas kluckade i takt med havets dyningar. Vinet skrattade högt och länge åt pojken intill Erik, trots att ingen stämde in. För Vinet visste precis vad som komma skulle. Och det älskade att se på, bakom sitt trygga glas. Älskade att betrakta skådespelet – denna evighetslånga teater som visades upp allt oftare här ute, bland pedantiskt polerade segelbåtar och gröna gräsmattor. En föreställning om pengar och fåfänga, om människor som hellre sköt sig själva i huvudet än att avlöja hur olyckliga de faktiskt var. Om män som ägnade sina liv åt att, med en Rémy Martin i ena handen och en kubansk cigarr i andra, tävla om vems företag som gått med mest vinst. Kvinnor, klädda i Ralph Lauren-klänningar, som förgäves försökte få en syl i vädret. Som förgäves försökte förtränga den växande klumpen i magen. Allihop agerade de skådespelare i detta ytliga maktspel, som de envisades med att kalla "en härlig skärgårdssommar". Vinet skrattade ännu högre vid blotta tanken. Åh, som det älskade skådespelet. Älskade hur skådespelarna ständigt försökte fylla sina kontinuerligt växande, själsliga hål med sprit och tobak. Älskade paniken i deras ögon när de insåg att Livet hade bedragit dem allihop.

För de hade ju allt man kunde önska sig. En påkostad skärgårdsvilla, duktiga barn, enorma båtar. Pengar. Framgång i alla andra ämnen än Lycka. Nej, var det något dessa skådespelare hade gemensamt så var det ett klart underkänt i just Lycka. Men det var det ingen som talade om – det hade regissören absolut förbjudit. "Följ bara manus", menade regissören. "Höj era glas och låtsas som att ni lever inombords. Betrakta era båtar, era välpolerade fruar och havsutsikten och låt dem tro att ni tror på en ljus morgondag. Följ bara manus." Man talade sällan om vilken genre denna pjäs sållades in i, men alla visste. Speciellt Eriks son. Och han hade stora planer för ikväll. Synd bara att han var ensam.

Axel hade en hemlighet. Eller, egentligen var det kanske inte riktigt en hemlighet – ingen hade ju frågat om han ville dela med sig av den. Faktum var att ingen hade frågat honom någonting på mycket länge. Så nej, det var nog ingen direkt hemlighet. Snarare en längtan.

   –Maggan! Vad säger du, ska vi öppna en till? En liten, en? Det är ju för fan fest!

Erik grabbade tag om sin hustrus fylliga midja och synade henne med blodsprängda ögon. Trots att de såg nästintill bönfallande ut, så anade Maggan hotfullheten i hans slöddriga röst. Erik var duktig på sådant – han hotade aldrig så att de andra märkte. Men Maggan förstod. Faktum var att Erik var en av pjäsens allra skickligaste skådespelare – en man som bar på en smärta utan dess like, utan att så mycket som uttala ordet ångest när han befann sig i de fina kretsarna. Precis som regissören ville ha det.

   –Men är det så bra, då? Jag menar... Ska vi inte vänta lite? viskade Maggan.

Vad nu? Vinet jublade av upphetsning. Till regissörens stora förtret följde Maggan plötsligt inte manus. Istället sa hon emot sin man, som sammanbitet stirrade rakt in i hennes rädda ögon.

   –Gumman, nu går du in och hämtar en flaska, förstått? Grabbarna törstar ju ihjäl!

De skjortklädda herrarna kring bordet skrockade. Spritrelaterade skämt var något av en favorit i detta sällskap. Inte förrän regissören sett Maggan försvinna in i köket, kunde han andas ut. Hon kunde vara så besvärlig – begrep hon inte att man skulle hålla sig på sin plats för att komma någonvart i den här världen? Axel stod i hallen. Han krängde på sig sin älskade, gamla jeansjacka över den fula Marco Polo-pikén Erik låtit skickas ända från USA. Det sista han gjorde innan han tryckte ner dörrhandtaget var att knyckla ner ett paket Lucky Strike i fickan. Hans allra sista paket.

Havet. Stilla vågor, guppandes upp och ner utan att stanna. Glänsande, glittriga, nästintill beroendeframkallande vågor. Upp och ner. Utan att ta hänsyn till vem som såg på, utan att ta hänsyn till morgondagen eller eventuella konsekvenser – upp och ner. Utan varken manus eller regissör. Ett spegelblankt, genomskinligt vatten där botten syntes klart och tydligt.

Det var framförallt det Axel trollbands av. I havet fanns inga hemligheter – alltihop låg vidöppet intill hans fötter. Han lät vinden blåsa luggen i ögonen på honom utan att vifta bort den. Ikväll var han så lycklig att han inte brydde sig. Han drog ett sista bloss på cigaretten. Den smakade frihet.

Redan när Axel drog av sig jackan såg han hur regissören stod och viftade vilt med armarna. Han kände ett bubblande skratt växa fram i magsäcken då han steg ur sina kängor och stannade upp ett ögonblick för att bara dra in omgivningen. Den starka, men åh, så hoppingivande blåsten. Stånkande vågor som slog upp mot klippkanten. De vita villorna, som tycktes nästintill obefintliga jämfört med det mäktiga havet.

Och det var just den insikten som fått Axel att komma på idén från början. De vita villorna, som såg så vackra ut på utsidan, men på insidan var fyllda med så mycket hat och besvikelser att de nästan sprack i knutarna. De vita villorna, vars ägare var som besatta av manuset. Av makt. Vad var egentligen dessa villor jämfört med havet? Jämfört med den nakna sanningen? En sanning, som med sina kluckande vågor nu bredde ut sig framför Axel och bad honom att följa med.

Hemma hos Erik och Maggan hade någon satt på en gammal ABBA-skiva. Maggan såg bedjande på regissören; kunde hon inte få slippa bara den här gången? Men regissören skakade på huvudet. Här följde man manus till punkt och pricka. Eriks simmiga blick sökte Maggans, men hon såg ner i marken. Hon ville inte. Erik tog henne klumpigt i famnen och började sjunga med i Waterloo. Hans andedräkt luktade vin och hjälplöshet. Det var så uppenbart att han inte var mer än en liten pojke inombords.

Vad ingen av dom anade var att deras son nu vadade genom det iskalla vattnet. Kylan sprängde in i Axels ben, men det gjorde honom absolut ingenting. Regissören skrek förgäves, där han stod uppe på klipporna. Omedvetet sprack Axels ansikte upp i ett brett leende. Genuina leenden förekom mycket sällan i skådespelet, men Axel hade ju faktiskt lyckats med det omöjliga. Han hade hoppat av pjäsen. Om inte Vinet hade varit uppdrucket hade det applåderat vilt.

Då Axel slappnade av i musklerna och kände vattnet omge varenda cell i hans kropp, insåg han att villorna såg än mindre ut ur den här synvinkeln. Hatet och ångesten som sipprade ut ur fönstren på husen var så otroligt minimala jämfört med havet. Ett hav som erbjöd värme och trygghet.

Ett hav som framförallt erbjöd Sanning.

Det sista Axel såg innan han nöjt blev översvallad av en inbjudande våg var regissören, som också han hade insett att Axel lyckats med det omöjliga. Han hade hoppat av, men var trots det allt annat än ensam.

Nu var han ju en del av Sanningens skådespel.

Havet och han.

Alice Dadgostar

Copyright © 2012 Alice Dadgostar

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.