Berg- och dalbana


Evelina Karlegärd




En kraftig smäll, ett skärande skrik, ett regelbundet pipande som ständigt bedövar mina öron. Jag ser hur kurvorna på skärmen åker upp och ned, som en berg- och dalbana. Jag önskar att det kunde vara tyst, men ändå inte. För det där pipandet avgör om jag kommer överleva det här.

Jag stirrar på mig själv, likt en levande spegelbild. Jag ligger på en brits med 4-5 människor runt omkring mig. De arbetar med att rädda liv och just nu får de betalt för att rädda mitt. Jag möter mina öppna ögon, pupillerna är stora som klot, jag antar att alkoholen inte har gått ur kroppen än.

Mitt annars så ljusbruna, lockiga hår har fått en annan nyans. Rödbruna blöta slingor har fastnat på min högra kind. Tyvärr är det inte någon misslyckad tid hos frisören som har gjort mitt hår sådär, utan ett djupt sår från min panna. I mitt ansikte pryder skärsår från vita små kristaller, såkallade glasbitar från framrutan på min pappas bil. De vackra kristallerna påminner mig om den kraftiga krocken med lastbilen. Det var en helt vanlig tisdagskväll för många och lussevaka för resten.

Lussevaka, något alla i min klass skulle gå på. Jag tvekade egentligen för jag hade lovat min 6-åriga lillebror att komma till hans luciatåg på hans förskola dagen efter. Tyvärr är jag lättövertalad och när jag hörde att Fredrik skulle dit så var jag ju bara tvungen att vara där jag också, det var det mest korkade beslut jag någonsin tagit …

Något som tydligen kallas ångest bildar en klump i min mage, jag tänker på Linus, på mamma och pappa. Vet dem om att jag är här? Eller sitter dem och tittar på när Linus ska sjunga första versen i pepparkaksgubbelåten. Jag kommer ihåg hur nervös Linus var inför det där solot, han blev likblek så fort jag ens nämnde något om Lucia.

  – Allt kommer att gå bra, titta på mig hela tiden så kommer du inte märka av de andra.

Linus hade tittat på mig och den bleka färgen i ansiktet försvann faktiskt lite grann. Jag kunde känna av den tillit han hade för mig för sen hade han skrattat och bett mig spela Sankta Lucia, skänk mig en tia på piano.

  – Kan någon ge mig skalpellen? avbryter en medelålders kvinnoröst mina tankar.

  – Här har du, varsågod.

Jag ryser ner jag ser det vassa skaftet nudda min hud. Jag väljer att titta bort.

Jag känner utan att behöva röra en muskel, hur jag teleporteras till ett annat rum. Gula tråkiga väggar med några tavlor på, vitt plastgolv och blåa soffor är det jag ser och den första tanken jag får är att detta är ett väntrum. Den stora silvriga digitalklockan visar 08.00. Nu skulle jag ha suttit på golvet på Linus avdelning tillsammans med mamma och pappa.

Tre figurer i olika former sitter tätt intill varandra på en utav sofforna. Jag hör barnagråt, jag känner en mammas omfamning och jag ser en pappas nedstämda ögon. Det är ju min familj.

Jag går långsamt fram till dem. Håret i nacken reser sig, såhär trodde jag aldrig jag skulle få se dem.

  – Jag vill t-t-räffa henne nu mamma, varför får jag inte träffa henne.

Jag hör knappt vad Linus säger, jag vill bara krama om honom, känna hans små armar runt min hals, kyssa honom på kinden och säga de tre magiska orden. Jag ser att han har sin pepparkaksdräkt på sig och sitt sånghäfte i ena handen. I den andra har han stödord ifrån solot som jag skrev ned till honom igår, innan jag lämnade mitt hem med bilnycklarna hårt i min hand. Försäkrad om att jag skulle köra nyktert den kvällen.

  – Du kan inte gå in till henne nu gubben, det är andra som tar hand om henne.

Min mammas röst låter så förkrossad, så sårad. Min pappa sitter med käken sammanbiten och stirrar på den tjocka luften i rummet.

  – Men mamma, jag kan ta hand om henne.

Linus ide´ har gett hans ögon en gnutta hopp, dem glittrar och glänser i det tända ljuset.

  – Nej vännen, det kan du inte. Det är väldigt allvarligt denna gången.

  – Varför de?

  – För hon har varit med om en bilolycka.

  – Varför de?

  – För hon körde full och krockade med en lastbil, fråga inte mer nu Linus. Du får vänta tills dem säger att det är okej.

Mammas trötta röst gör så att han lyssnar på vad hon säger.

Jag ser hur besvikelsen flyter upp från Linus ögon och hur den rinner ner över hans bleka kinder. Alkohol var en äcklig dryck som bara vuxna drack hade jag sagt till honom. Han hade trott mig när jag lovat att jag aldrig skulle dricka alkohol. Jag hade sett stoltheten i hans blick då jag tackade nej till vin och drack julmust med honom, som var enda barnet under släktmiddagen i lördags. Jag var hans förebild och hans idol. Han hade ritat mig som en kopia av Pippi Långstrump som jag hade satt upp på väggen. Den får han nog lov att plocka ned igen.

Jag studerar min familj. Jag känner en så fruktansvärd längtan av att krama om dem, säga att allt kommer att lösa sig, att jag älskar dem.

  – Jag älskar er alla, säger jag med gråten i min hals. Jag ångrar mig så jävla mycket. Hur kunde jag vara så dum, jag vill fan inte dö.

Från ingenstans hör jag dedär pipandet igen, jag står nu på samma plats i operationsrummet. Fast nu är pipet mycket svagare, har längre signaler, det känns som att berg- och dalbanan håller på att ta slut snart.

  – Pulsen sjunker, ladda deffen med 200 joule nu!

Elektriska stötar kramar om mitt svaga hjärta som att det vore en abstinensboll. Det gör så fruktansvärt ont att jag skriker.

  – Ladda igen, på 3. 1,2,3!

Smärtan kommer tillbaka ännu en gång, men hjärtat orkar inte mer, det dominerar min vilja av att fortsätta leva och tillslut känner jag inga hjärtslag längre. Pipandet upphör, det blir alldeles tyst i rummet. Jag ser en av läkarna ta av sitt munskydd och stänger av den nu tysta maskinen. Går ut från rummet. Jag hör barnaskrik utanför, jag känner hårda omfamningar och ser hysteriska ansiktsuttryck utav sorg när den tråkiga nyheten har framförts. Det är officiellt.

Berg- och dalbanan är nu slut.


Evelina Karlegärd


Copyright © 2012 Evelina Karlegärd


Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:



Kontakta författaren





SÖKNING GRAMMATIK
Sök här för att hitta!

Anpassad sökning

 
Kom ihåg! Orden, som är indelade i olika ordklasser, och instruktionerna för hur de används – grammatiken med formläran och satsläran – finns endast där för att hjälpa dig att kommunicera med och förstå andra människor.