Såna som mig älskar man inte

Jag heter Lena och är snart 18 år gammal. Jag har alltid älskat att skriva men det jag behöver för att utvecklas är motivation som jag får genom att visa upp mina arbeten och få respons. Just den här novellen ligger väldigt nära mitt hjärta eftersom jag inspirerades av egna erfarenheter och mitt favorit kärlekspar genom tiderna - Sid & Nancy. Jag hade varit överlycklig ifall den publicerades. MVH, Lena

"Först lyssnar vi på musik, mycket bra musik. Nostalgisk, djup och romantisk musik – sån som vi båda tycker om. Johnny Thunders, Led Zeppelin. Shot efter shot. Kanske något piller? Kanske marijuana? Jag vill slappna av, med full säkerhet vara lycklig i den stunden. Vara fri från mina demoner. Sprutorna är förberedda, de väntar på oss. Nej, vi väntar på dem. Vi båda har väntat på dem sen vi föddes."

Heartbreak Motels strippklubb i L.A. var kanske inte det mest romantiska stället att träffas på. Det var kanske inte menat att de skulle träffas där. De var kanske inte menade för varandra men på något sätt lyckades de lura ödet.

Hon var inte det första han såg på scenen när han trädde in i klubben men han var definitivt den första hon såg i publiken. Eftersom han själv var en blivande musiker fokuserade han på bandet som spelade covern på senaste hitlåten, Whola Lotta Love*, inte strippan som dansade mellan bandmedlemmarna.

I sina glittriga, svarta underkläder fick hon alla män att falla. Hennes bruna, långa håret flög fritt när hon visade vad hon kunde göra med kroppen. Hennes kropp var som en sexuell vulkan. Ansiktet däremot var inte med i leken. Där var hon stel och koncentrerad, upprörd över att han, till skillnad från alla andra män, uppmärksammade bandet mer än henne.

Hennes blick följde hans rörelser medan han drack sin första, andra, tredje öl; rökte första, tredje, femte cigaretten; slickade sig runt läpparna varje gång han skulle säga någonting till sin kompis.

Det kändes som att hon länge hade haft en skiss av sin drömprins, sparad någonstans i huvudet, men aldrig riktigt lagt till de viktiga detaljerna. Och han hjälpte henne att lägga till de saknade bitarna. En extremt lång och smal ung man i tjugoårs åldern med axellångt, lockigt, brunt hår och stilen som var någon konstig blandning av rock och hippie – svarta läderbyxor, halvknäppt blommig skjorta och sliten jeansjacka. Varje detalj sparades i hennes minne – tunga ögonlocken, ett hänglås som satt fast på en kedja runt halsen, runt änglalikt ansikte.

Efter giget tog hon på sig en kort svart rock och gick till baren där han och hans kompis satt.

   – Två Jack Daniells från mig, sade hon och ställde två stora glas med brun vätska och is framför dem.

På ett närmare håll såg hon att han hade bruna ögon och smala läppar.

   – Från...?, frågade hans kompis.

   – Sally, hon sträckte fram handen och båda killarna presenterade sig också.

Sally lyckades aldrig komma ihåg det andra namnet men det var ju det första namnet som räknades. Duff. Duff som hon var tvungen att ha bara för sig själv.

---

Nästa kväll uppträdde Sally med samma band igen och då kom han också. Denna gången utan kompisen. Denna gången fastnade hans blick på henne istället för bandet. Denna gången blev hon bjuden på Jack Daniells. Denna gången stannade de vid baren ända till fyra på morgonen då klubben stängdes.

Duff blev en frekvent besökare på Heartbreak Motels klubb. Han kom alltid när Sally var i mitten av strippshowen och tog alltid platsen precis vid scenen.

Meningen med hennes uppträdande var att göra män upphetsade, att få dem att längta efter hennes kropp. Därför tittade alla män på hennes kurvor – rumpan, brösten, benen – och hoppades på att hon skulle ta av sig de tunna underkläderna. Deras blickar var hungriga. Men Duff var inte en sådan man. Han drack öl efter öl och med ett permanent leende på de smala läpparna betraktade han henne som om hon vore en skolflicka som var utklädd till en ängel. Inte en ung prostituerad kvinna som sålde sin kropp.

   – Det gör mig ingenting, sade han när de för första gången låg nakna i hennes säng, några veckor efter deras första möte.

Sally bodde i ett rum ovanför klubben.

Det såg ut som om två helt olika personer inredde rummet. Den ena personen, förmodligen en söt och lugn tjej, placerade där ett rosa sminkbord, ett rosa täcke och hängde upp en massa tunna tyger i taket – det gav rummet en mystisk känsla och dämpat ljus. Den andra personen, förmodligen en psykopat, stänkte en massa blod på madrassen och golvet som nu var stelnat och hängde upp en massa otäckta fotografier och tidningsurklipp på väggarna. Döda kroppar, missbildade människor, döda djur, explosioner, blodiga föremål.

Duff hade svårt att avgöra vilken av de personerna var Sally.

I klubben, första gången de träffades, tyckte Duff att hon verkade tuff och självsäker, inte rädd för någonting. När de började lära känna varandra insåg han att egentligen var hon en vilsen flicka som faktiskt var rädd för allt och alla men döljde det otrolig bra. Och sedan kom chocken när det första hon gjorde när de gick in på rummet var att leta fram en spruta och en påse med brunt pulver.

Hon drog ner sina långa handskar som utgjorde en del scenoutfiten och började leta efter en synlig blodådra. Ner från handlederna och upp till armvecken var hennes armar täckta av en massa sår och ärr som glänste i ljuset. Smala, djupa, långa, korta. Handlederna var värst.

   – Att du ligger med andra män för pengar, alltså, tillade han när han såg att hennes ena ögonbryn åkte upp.

   – Är du säker att det är okay?, frågade hon oroligt.

   – Ja.

   – Lovar du mig det?, upprepade hon utan att släppa blicken från hans ögon.

   – Jag lovar. För jag vet att egentligen vill du inte göra det.

Det bildades några rynkor på hennes panna men hon sade inget mer. Istället koncentrerade hon blicken på sitt finger som smekte hans hud. I det svaga glödlampsljuset var den orange. Från naveln upp till bröstkorgen, runt ena bröstvårtan, över hänglåshalsbandet, längst ena nyckelbenet, uppför halsen och runt de smala läpparna.

   – Jag önskar att du var min enda, erkände hon tyst medan hans läppar formades till en pussmun under hennes finger. Förlåt för jag behöver pengar till knarket. Annars hade jag inte behövt göra det.

   – Det är inte ditt fel, du behöver inte be om förlåtelse.

Han placerade jointen mellan läpparna, bredvid hennes finger. Bröstkorgen åkte upp medan han fyllde lungorna med marijuanaröken och ner när han andades ut den. I det svaga ljuset såg de hur röken bildade olika mönster och blev tunnare och tunnare för att till slut sprida sig över hela rummet och försvinna.

"Vi dansar, vi kysser varandra, kanske har sex om vi känner för det.

När det blir mörkt ute släcker jag den svaga, dammiga glödlampan som hänger i taket. Rummet hamnar i mörkret.

Vi tittar ut genom fönstret. Det är svårt att avgöra var himlen börjar. Stjärnorna och stadens ljus blandas vid horisonten.

Vi tittar på varandra och ler, den stunden närmar sig men ingen av oss är rädd. Din närvaro gör mig lugn.

Du pussar min öronsnibb och viskar att du känner dig redo. I den stunden ser du nyktert och piggt ut.

Jag nickar – jag har känt mig redo flera år, halva min korta livstid.

När du går från fönstret för att förberedda det sista, varm vind smeker min kind.

Det känns så härligt att leva just nu.

Någon konstig känsla fyller mitt bröst, det känns som att jag andas in lycka istället för luft. Hjärtat slår sina sista slag i jämn, lugn takt.

Efter flera år sökandet har jag hittat dig, någon som vill göra detta med mig. Någon som förstår att detta är nödvändigt."

De satt mitt emot varandra på det kalla badrumsgolvet. Det var inte det bekvämaste stället att sitta på men ingen av dem var i stånd att märka det. Knarket blandades med deras blod och rusade genom ådrorna. Det såg ut som att de båda sov men det gjorde de inte.

Duffs tankar hängde någonstans i luften, svävade och ändrade sin form. Sallys tankar däremot var inte alls lika sköna. Dosen hon tog var inte tillräckligt stor och effekten höll på att försvinna. Hon var inte beredd på att Duff också skulle vilja ha lite denna gången. Han stod emot och tackade nej i två månader ju.

Onda tankarna började röra sig i hennes kropp. Alla de demonerna som heroinet höll borta från henne var nu redo att göra ett anfall och hon hade ingen energi som kunde hjälpa henne att stoppa dem. Att leta genom rummet och se om det fanns något bortglömt knark kvar var för ansträngande.

   – Du behöver inte älska mig, sade hon plötsligt.

Det tog en stund för honom innan öronen sände informationen till den dimmiga hjärnan och den formade ett rimlig svar.

   – Varför?

   – För jag är dödligt sjuk. Jag kommer dö innan vi hinner bli gamla.

Han satt tyst länge och försökte förstå vad hon menade med det.

   – Men... Det har du ju aldrig berättat. Vad... Hur... Jag menar, var gör det ont?, frågade han utan någon känsla i rösten.

Hon riktade fingret mot tinningen och blundade.

   – Här. Det har det alltid gjort men det blev värre sen du kom nära mig. Innan jag träffade dig var jag stark nog för att motstå men... Du gjorde mig svag. Inte ens heroinet kan hålla dem borta längre. Ändå kan jag inte låta bli att vara med dig.

Hon höll ögonen stängda medan hon andades djupt. När hon öppnade dem lystes de upp av panik och brösten åkte upp och ner mycket fortare. Hela hon började skaka.

   – Men nu vet de! De är starka nog för att hinna ikapp mig, de vet om dig!

Hon tittade skräckslaget på honom och började dra i sitt hår och skrika.

Duff klarnade till. Han tog tag i hennes axlar och skakade henne litet. Han förstod ingenting. Vilka var "de"?

   – Har du tappat förståndet!? Sally, är det knarket? Tog du nånting mer!?

För en sekund blev hennes ansiktsutryck normalt igen.

   – Nej... Nej... Det är nu knarket lägger av. Jag behöver mera, sade hon förtvivlat. Sedan blev hon panikslagen igen och började vifta med armarna. De vet om dig! De kommer hit! Släpp mig, SLÄPP MIG. JAG MÅSTE FLY!

Hon ställde sig upp och försökte springa iväg men Duff tog tag i hennes fot så hon tappade balansen och landade på golvet igen. Han lade hela sin kroppstyngd på henne så hon inte kunde fly igen. Han hade ingen aning om vad som pågick men det verkade som om Sally såg någonting som inte fanns här – i den riktiga världen. Enda lösningen var att spela med i hennes scen.

   – Jag kan slåss mot dem, jag kan slåss mot dem alla!, skrek han och kastade runt med armarna. Han slogs mot hennes osynliga demoner.

Sally lugnade sig en aning.

   – Ser du? Det måste ta slut snart. Vi kan inte vara kvar här!

   – Menar du... Att vi måste flytta?

Hon skakade hastigt på huvudet.

   – Jag måste dö. Följ med mig, snälla, sade hon eländigt.

Chocken rusade genom hans kropp liksom heroinet i blodet. Han förstod ingenting.

   – Snälla, jag vill inte vara kvar här!, började hon skrika och kasta runt sig igen.

   – Jag kan inte. Lugna ner dig, det är bara knarket. Du fick någon jävla psykos, det går över snart!

Vrede förändrade hennes ansikte totalt. Hon var inte rädd och vilsen längre. Hon var inte ens påverkad av knarket. Nu var hennes ögon svarta, ögonbrynen satt nästan ihop, varenda muskeln var spänd.

   – Dra åt helvete då! Jag tar mitt liv så fort du lämnar mig ensam, hotade hon. Jag ska skära upp mina handleder med en kökskniv och jag ska skära halsen av mig och jag ska låta allt blod rinna ut!

Psykopaten inom henne tog över.

   – Jag lämnar dig ensam här! Du har ingen utom mig. DU ÄR INGEN! Lova mig att vi dör tillsammans! Annars älskar du inte mig! Du måste BEVISA det!

Trots att han verkligen ansträngde sig i början av hennes anfall gav han upp nu. Heroinet lät inte honom att tänka klart. Allting som hände upplevde han väldigt dimmigt och var inte ens säker på att det hände i verkligheten.

Alla de hemska sakerna hon sa lät inte rimligt så om han kanske höll med henne skulle den konstiga scenen försvinna lika fort som den uppstod...?

   – Okay då, någon gång kan vi väl göra det.

   – Lova!, krävde hon argt.

   – Jag lovar.

   – Lovar du mig på riktigt? Säkert?

Vreden började försvinna och hon slappnade av. Den vilsna flickan var tillbaka.

   – Ja, säkert.

"Vi sätter oss på sängkanten, vi kysser varandra, långsamt och passionerat. Du smeker mitt hår och min kind, tittar mig i ögonen och sätter dig rakt igen. Det blir förmodligen vår sista kyss.

Vi spänner fast banden över armvecken, tar var sin stulen plastspruta som du redan har förberett.

Vi korsar armarna, så som nygifta par gör när de ska dricka champange för att hylla deras äktenskap.

Vi kanske också hyllar nånting på detta sättet. Oss, livet eller kanske döden? Inte ens döden kommer att skilja oss åt.

Venen under banden börjar synas och med en vis svårighet trycker vi in nålarna, du är lite snabbare än mig. Mitt armveck är mer missbrukat än ditt.

Vi tittar på varandra en sista gång. Mitt hjärta börjar slå lite snabbare, oron börjar spridas i kroppen, den kväver lyckan i bröstet."

Ljuset i Sallys rum var släkt. Polissirener och annat trafikljud som samlades i den enorma staden smög sig in i rummet genom det öppna fönstret, annars var det ingenting annat som störde tystnaden där. Hon låg i sängen och stirrade uttryckslöst i taket, i händerna höll hon en tom spruta och stack sig själv med nålen. Han satt i hörnet med penna och papper, liksom ett litet barn, och ritade konstiga symboler som bara han kände till. Mellan läpparna hade han en cigarett som skakade häftigt.

   – Jag vill inte.

   – Jaså... Varför inte då?, Sally drog ut på varje ord hon uttalade. Ilskan åt upp henne inifrån men hon höll den inne. Idag behövde hon inte få ut, idag var hennes mål annorlunda.

   – Jag vet inte, svarade han tomt.

   – Vad väntar du på då? Du vågar inte. Erkänn, du vågar inte göra det, provocerade hon med samma sega tonfall.

Duff satt tyst i hörnet och fortsatte att skissa. Orden verkade inte nå honom.

Svettet rann från dem båda.

Duffs lockiga, bruna håret var nu blött och fastklistrat i hans nacke och ansikte. De smala läpparna som Sally brukade älska så himla mycket var nu nästan helt vita och spända. Om man kunde säga att för några veckor sen var han spinkig, kunde man nu inte kalla honom för något annat än benrangel; revbenen, nyckelbenen, kindbenen – allt det stack ut som på ett skelett. Hans bruna ögon verkade inte se nånting förutom pappret och pennan. Antingen ignorerade han alla signalerna från yttervärlden eller så brydde han sig ytterst lite. Hans charm var borta.

Sally slickade bort svettet från överläppen och tog snabba men ojämna andetag som om det saknades luft i rummet. Det gråa linnet hon hade på sig var genomblött, benen var täckta av blåmärken. Blåa ringar under ögonen har funnits där i flera dagar.

Enda fördelen med abstinensen, tänkte Sally, var att hon kunde känna smärta. Hon kunde känna hur abstinensen slog sönder varenda ben i hennes kropp med en hammare, hon hörde hur det knakade i skelettet. Och smärtan från nålen som hon stack i fingrarna spred sig från cell till cell.

Ingenting spelade någon roll längre. Varken med knarket i kroppen eller utan fanns det ändå inte mycket tid kvar så det var ingen mening med att gå ut och hitta en langare. Slutet närmade sig, det visste hon redan. Men varför hade Duff så svårt att förstå det? Alla de månaderna de var tillsammans försökte hon hjälpa honom att göra det, visa varför det var nödvändigt. Steg efter steg drog hon ner honom till den nivån hon befann sig på och isolerade honom från allt som hade något betydelse för honom.

Halva livstiden letade hon efter någon som var tillräckligt speciell för att dö tillsammans med henne. Döden var någonting verkligt och säkert för henne, allt annat var en illusion. Livet och allt var bara en massa hinder som hon var tvungen att övervinna för att få det stora priset. Många gånger tänkte hon att hennes födelse var ett misstag. Det fanns ingen plan för henne. Många gånger önskade hon att hon kunde dö i en oväntad olycka. Människor som älskade livet dog varje dag. Hennes tragedi var att ingenting sådant hände henne.

Därför var hon tvungen att hjälpa sig själv. Fast det sista steget kunde hon inte ta ensam, hon var för rädd för att hamna på fel ställe igen. Så hon letade och letade efter sin andra halva.

Knarket var bara ett hjälpmedel på vägen till toppen. Det hade en dämpande effekt på psykiska smärtan.

Och så hon fann Duff.

Från första ögonblicket var det klart att han var den rätta. Han var lika annorlunda som henne. Det var som att ett band bildades mellan dem. Hela universumet försvann och det var bara de kvar.

Han var tvungen att förstå det.

   – Du har inget kvar, väste hon utan att släppa blicken från taket.

Fast det var inte alls vad hon tyckte. Hon visste redan vad han skulle svara och det var precis vad hon ville höra. Konversationen var redan färdig i hennes huvud, det gällde bara att följa den.

Det är så himla lätt att manipulera människor...

   – Jag har dig, sade han tyst. Du är allt som räknas.

   – Vad mer räknas?

   – Inget.

   – Lovar du?

   – Ja.

   – Svär du på allt du älskar?

   – Jag svär på dig.

Vinden stängde fönstret så trafikljudet var nu borta.

Men tystnaden var vilseledande. Rösterna i Sallys huvud var på väg ut, de ansiktslösa människorna gömde sig i hörnen och under sängen. De skyllde allting på Duff, det var hans fel att de befann sig i det här tillståndet. Det var han som inte inte ville befria dem. Hans fel, hans fel, hans fel..., viskade människorna.

   – Din fula, egoistiska skitstövel!, skrek hon plötsligt.

Eller var det en rösterna som skrek?

Hon gjorde ett stort hopp från sängen så ingen som gömde sig under den kunde fånga henne och sedan hoppade hon fram till Duff som var helt oberörd.

   – DU LOVADE MIIIIIG, tjöt hon hysteriskt. Du lovade mig att vi skulle dö tillsammans!

   – Låt mig va, mumlade han.

Sally tog tag i hans papper och kastade iväg det så det landade någonstans bakom sminkbordet. Hon hörde hur människorna bakom sminkbordet rev sönder pappret. Hon började slå honom för att väcka någon som helst reaktion men han bara skyddade huvudet med armarna utan att ge någon respons.

   – De är ju här! Jag skojar inte, ser du inte dem!?

   – Det är ingen här, sa Duff lugnt och tittade upp på henne från hörnet.

   – Ljug inte för mig, det gömmer sig där! Åh, precis där! Såg du!?, hon pekade på sminkbordet.

Hur kunde han inte se dem! De började krypa fram och närma sig, snart skulle deras händer nå henne...

   – Hjälp, HJÄLP!

Hon skakade av sig de händerna och sökte skydd hos Duff.

   – Du måste förstå nu... Jag kan inte fortsätta så här. Vill du hjälpa mig? Som du lovade?

Abstinensen gjorde honom utmattad vilket betydde att han var lättpåverkad. Och till slut lyckades hon utnyttja det. Till slut nickade han.

Lyckan spred sig i hennes kropp. Den var så stark att människorna gick tillbaka till hörnen igen.

De sista tre minuterna känns som sex. Och den sjätte känns som tolv.

Jag ser en ensam tår växa i ditt öga och sedan rinna nerför din kind, den försvinner mellan dina torra läppar. Du blundar hårt för att hindra resten av tårarna, tittar på mig igen och ger mig ett varmt leende som inte lämnar ditt ansikte, aldrig – för i samma sekund trycker vi båda på sprutorna.

Nu finns det ingen väg tillbaka.

Mitt sista andetag. Sinnen hänger inte med.

Jag drar in luften    – ser dina ögonlock falla ner, leendet försvinner inte, du faller på sängen. Framför mig.

Jag andas ut luften    – mina ögonlock faller ner, jag ler, jag faller på sängen. Jämte dig.

Lena Paracka

*Singeln Whola Lotta Love släpptes 1970.

Se Lenas blogg här.

Lena Paracka på Facebook.

Copyright © 2013 Lena Paracka

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.