Vikten av att lära sig att älska sig själv

Jag har smakat på sorgen, haft tårarna rinnandes ner för mina kinder, känt smaken av salt och smärta. Jag har smakat på självföraktet, låtit det gro inom mig. När jag har varit den enda jag har haft, har jag föraktat och skjutit undan det allra värdefullaste - mig själv.

Jag har mött mig själv. Sagt att jag i slutet av vägen alltid funnit mig själv. Men sedan har jag trillat tillbaka, från hundra till noll. Jag har tagit så många och snabba steg det bara går, sprungit mitt allra snabbaste, bort från paniken och ångesten i hopp om att finna mig själv. Men på lika kort tid har jag hunnit trilla tillbaka det där stegen och varit vid startlinjen igen. Sprungit från noll till hundra och sedan från hundra till noll, under en alldeles för kort tid.

Jag har smakat på hopplösheten, givit upp tusen gånger om. Jag har sett helvetet. I en bit mat, i botten av toalettstolen, i spegeln och i djupet av mina egna ögon. De ögon som är mina, som är jag. De som är allt jag har och alltid kommer att ha. Jag ska bära med mig de där ögonen ända in i graven. Det är det enda jag vet med all säkerhet att jag kommer bära med mig för resten av mitt liv. De ögon som jag borde ha älskat mer än livet självt. De ögon som jag en dag faktiskt lärde mig att älska.

För vändningen kom. Inte för tidigt, men inte heller för sent.

När mina ögon äntligen fick möta ett andra par ögon som talade om samförstånd och förståelse, och som för första gången verkligen såg mig. På riktigt. Något jag aldrig tidigare hade fått uppleva. Han hjälpte mig att som så många gånger förut börja gå de där stegen upp för den där backen där ljuset fanns vid den allra högsta toppen. Det är en himla lång väg ska ni veta och det är nog den jobbigaste vägen man kan ta. Men jag tog den. Och jag kom så långt att när jag trillade bakåt några steg gjorde det inget, för jag hade redan börjat närma mig ljuset så pass mycket att jag fortfarande kunde se det även om jag backade några steg.

Jag har smakat på mig själv, sett min egen själ, känt hur hans kärlek gentemot mig smittat av sig. Jag har smakat på friheten, känt hur livets regler och begränsningar som jag själv satt upp flutit längre och längre bort och hur andra känslor som självinsikt, självförtroende och självkänsla har kunnat tagit mer och mer plats. Jag har smakat på mina egna tårar, känt smaken av salt och lycka, haft dom rinnandes ner för kinderna. När jag suttit på golvet framför spegeln i rummet som är jag, med dina armar runt min midja och dina läppar mot min nacke, har tårarna runnit ner för mina kinder. Av lycka, av glädje, av befrielse.

Befrielsen i att kunna ta på mig sig vilket klädesplagg som helst, strunta i sminket, låta håret vara precis som det är och ändå känna mig som den finaste flickan i världen. Att kunna stå i en provhytt och känna att livet är precis lika fint även om jag inte får det perfekta plagget att se perfekt ut på mig. Att kunna fokusera på insidan, veta vad som är jag, vad jag gillar, vad jag prioriterar och vad jag tycker gör mitt liv fint. Friheten i att kunna älska sig själv, att kunna kolla sig själv i spegeln och känna att gud vad jag är fin. I att kunna slappna av, skratta, låta magen pirra, låta sig själv bli älskad. Av andra och av sig själv.

Friheten i att kunna älska andra, låta andra människor komma nära.

Friheten i att helt och hållet kunna vara sig själv.

Friheten i att kunna leva livet, fullt ut.

Gabriella

Se hennes blogg här - Morningmoments.

Copyright © Gabriella 2013

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.