20 minuter försent

"Nästa Stockholms central, avstigning sker på vänster sidan i tågets färdriktning".

   – Men, ska vi ses idag halv fyra på perrongen" sa Kamilla

   – AA, det gör vi, sa Nicole.

   – Ha en bra dag!

   – Detsamma Kamilla!

Kamilla gick till sitt jobb, hon hade precis sagt hejdå till sin väninna Nicole. Hon gick på perrongen, hon skulle gå ner för trapporna som låg i mitten på perrongen, de där som är gjorda av ett hårt ämne.

Hon gick ner och gick förbi kontrollen och dörrarna som öppnades av sig själva, hon gick bland folket och hörde hur människor pratade, mumlade och den här gången såg hon den där tiggaren som hade suttit där sen länge, fem månaders sen, hade hon räknat ut, hon såg hur kläderna var trasiga och hur dem var smutsiga, som när man tappar sin mössa på en höst dag när man tar upp den så får man oftast en fläck en brun fläck och med tiden blir den svart och ibland lite grå om man inte tvättar den. Sådana fläckar såg hon på tiggaren med sin vita tröja och sina bruna byxor.

Där gick hon med de vanliga vita hörlurarna och lyssnade på Loreen - Euphoria, bland folket gick hon upp för några rulltrappor som låg rakt fram på tunnelns slut och där såg hon den där mannen som bar med sig sin anteckningsbok på den vänstra handen, som skulle förändra hennes liv. Mannen sprang så fort att han inte märkte att en liten pojke tappade sin fotboll och var på väg på att hämta den och att Kamilla var några meter bakom pojken och hon höll på att byta låt. Just hon skulle upptäcka en sak som var omöjligt som inte var trovärdigt för forskarna, och framför allt fysikerna, om hon skulle ha berättat det för dem, den där antecknings bok vars ägare var mannen som hade på sig den orangea hatten.

Kamilla såg på sin klocka och den var 8 hon gick upp för sängen i lugn och ro och hörde hur larmet ringde på och hur ljuset strålade in i hennes ögon när hon tittade genom fönstret.

Ingenting störde henne just nu, hon ville bara dricka upp sitt kaffe och resa sig upp från den hårda stolen, som hon sitter på varje morgon och tittar på nyheterna, men hon reste sig nu, tog sin bruna rock som hon ska ta på sig och tog sina vita Converse skor och satte dem på sig, sedan gick hon ut mot busshållplatsen. När hon var på plats tittade hon på tid tabellen.

   – Den kommer om 6 minuter, jag ska lyssna på lite musik, sade hon till sig själv i sina tankar.

Årstiderna tänkte hon på. årstiderna? ja, så heter restaurangen där hon jobbar på. Hon är en kock. Den tjugofem åriga kvinnan klev in på bussen och räknade busshållplatserna. Den sjunde busshållplatsen skulle sin väninna kliva in hon hette Nicole med henne åkte hon buss och tåg till T-centralen från måndag till fredag, de hade gjort det i många år. De lärde känna varandra på bussen, de hade blivit vänner där, på vägen pratade dom om allt möjligt de skrattade, blev arga på varandra ibland. När de var tillsammans tiden bara gick och rann ut som vattnet från en kran.

Men 20 minuter efter att Kamilla hade vaknat, vaknade mannen med den orangea hatten, han hade vaknat försent och mannen hade en stor rädsla på att han inte skulle komma i tid och att han aldrig skulle mer få träffa sina vänner som väntade på honom där. Han blev stressad, han drack ett glas juice, apelsin juice, medan han drack ur glaset tänkte han på de viktigaste saker som han skulle ta med sig han hade bara en ryggsäck och i ryggsäcken fanns det bara två ombyteskläder, en klocka, sina viktiga anteckningar som senare skulle han bli av med på stationen, och en bärbardator den var ganska häftigt eftersom den var gjort av glas och man kunde se igenom. Han kokade kaffe som han skulle ta den med sig, han hann inte dricka upp den han är ju stressad och svettas lite så han glömde kaffet på diskbänken.

Han tänker på många saker just nu men ändå såg han lugn ut.

Han sprang ut från hotellet mot busshållplatsen, han tog ut sin häftiga klocka från ryggsäcken och satte den på sig på den högra handen eftersom han var vänsterhänt, när han satt på bussen på väg mot centralen.

I hans huvud kunde han inte lyssna på något annat än hans tankar som bara snurrade i hans huvud.

Han såg hur det genomskinliga glaset vid han var så kall när han lutade huvud mot det. Två unga män som var 17 år ungefärligt satte sig framför honom på bussen, de satt längs bak på den vänstra sidan av bussen, de här unga männen tittade lite snett på honom.

Det är väl inte konstigt att de gör det, de hade aldrig sett någon man förut som hade en orange hatt på sig en svart jacka och ett par röda byxor. Han överdrev lite med färgglada kläder det var inte sommar det var faktiskt årstiden höst, tänkte de sjuttonåriga killar.

Mannen märkte det, men han brydde sig inte.

   – Jag ska snart härifrån och dom ska aldrig mer se mig sittande på en buss eller tåg med färgglada kläder, sade han i sina tankar.

   – Men nu ska jag läsa lite mina anteckningar.

Anteckningar som han hade skrivit för många år sen och som skriver då och då fortfarande, i den fanns det mycket viktigt fakta och lite information, och koder till olika porter från de olika delarna av Stockholm.

Men just idag skulle han till Hornsgatan, nära där finns det en kiosk och i den en hemlig port, han skulle ta bussen först sen skulle han ta tunnelbanan till Hornstull och sen skulle han gå på Hornsgatan mot sjön, till dess slut, där någonstans finns det en kiosk som inuti kiosken finns det en port.

Nu är mannen i Stockholms central. Han är mycket stressad han hinner stoppa in sina anteckningar i ryggsäcken, han tänker ha den i handen så han kliver av bussen och springer mot dörrarna som också öppnas av sig själva, går in, han hinner inte visa sin biljett som gäller i bara sjuttiotvå timmar så han hoppar över kontrollen som tur ser inte männen i gula västar som kontrollerar. Han hoppar över kontrollmaskinen och springer så fort som om han blev förföljt av ett spöke, mannen med den orangea hatten ser rulltrapporna och tänker gå ner för dem och tänker bara på att hinna tunnelbanan ingenting annat.

Klockan är 9.36 den kommer om fyra minuter ser han på den häftiga klockan som strålar som en diamant i dagsljuset som har en så stark färg av guld och glaset som visar tiden på ett annorlunda sätt, då är han där bland människor, stressade människor såsom lugna människor, alla går som myror i stationen tänker han på, då har en liten pojke tappat sin boll en fotboll från ett VM år 2006 en fin boll den rullar och studsar från pojkens händer, pojken vänder sig och ska hämta den och då hör mannen ett rop: "Akta Benjamin, se upp".

Pojken hinner inte, han är så nära bollen så han tar risken och slänger sig mot fotbollen som en målvakt som räddar ett straff i ett VM final, han har den i handen, mannen ser honom liggande på marken med fotbollen i händerna, och med en blek ansikte när han får syn på mannen med den orangea hatten som kommer springandes mot han, då mannen med den orangea hatten gör en snabb rörelse mot den vänstra sida han hinner byta riktning, han hinner inte hoppa nu så han springer till vänster nu då hör man ett till rop: "Aaaaaaa" skriker mamman.

Alla i stationen på den andra våningen stirrar på henne några som har hörlurar gör inte det, det blir tyst för några sekunder, men Kamilla var en av dem få som inte hörde något, hon fortsätter och går och tänker på det härliga livet, nu ska hon byta låt och då ser hon pojken som ligger på marken då tittar hon, att en man kommer springandes mot henne med någon slags bok i den högra handen och en orange hatt på den vänstra handen, hon förstår ingenting, men mannen hinner undvika henne också vilka snabba reflexer han har, men när han undviker henne så tappar han anteckningsboken, då känns det som om tiden har stannat för några sekunder och de ser mot varandra, öga mot öga, men Kamilla med mannens anteckningsbok i handen, han vänder blicken tillbaka mot rulltrapporna.

   – Tunnelbanan är viktigare nu, jag får fixa det här sen säger han i sina tankar.

Och springer ner för rulltrapporna med bilden på anteckningsboken i huvudet. Han är på perrongen och snart ska dörrarna stängas han springer dit och öppnar dörrarna med sina händer och då öppnas dörrarna igen och går in. Han hann!

Anteckningsboken ligger i Kamillas händer nu. Kamilla tänker lämna tillbaka den, som vilken god människa som helst, hon vill göra det nu, men hon kommer på att hon är ju på väg till restaurangen, då bestämmer hon på att göra det efter jobbet hon lägger anteckningsboken på sin väska och fortsätter gå och sätter på sin låt och går. Pojken och mamman går också och glömmer bort det som hade hänt. Men den stunden är där i minnet för folket som fick se händelsen med egna ögon.

Klockan är 9.47 och mannen hör rösten från tåget: "Nästa Hornstull".

Mannen står framför dörrarna och väntar på att stiga av.

   – Vad ska jag göra nu, ingen anteckningsbok, hur kunde det här hända sa han högt, han tänkte inte på att dem andra lyssnade på honom.

Han hoppades på att den unga kvinnan inte skulle läsa det som stod på anteckningsboken annars skulle hon kanske bli skrämd eller berätta det för Media det som stod, världen skulle bli upprörd och han skulle få ett stort problem.

Han var framme nu, han steg av och gick fortare och fortare till slut märkte han inte att han sprang han var där vid kiosken och väntade på sin kamrat, Alan. Han tittade på himlen och sedan på sjön och gick på den hårda och kalla marken gjort av cement, han gick några meter och tänkte på att detta aldrig skulle ha hänt, om han bara hade vaknat tidigare, bara 20 minuter tidigare, hade detta aldrig hänt.

   – Ska du också med, ropade Alan.

Alan och mannen gick in i kiosken den lilla kiosken som hade en liten port bakom ett skåp, skåpet var fullt av tidningar, och det fanns hyllor med böcker bakom dem och tidningar till höger om honom. Men nu stod de bakom disken och framför disken fanns det ett fönster där de kunde se folket gå, men folket kunde inte se dem, glaset var svart från folkets sida.

Nu hördes det någon röst: "Kliv ombord".

De ändrade tiden på sina klockor de hade precis samma klocka. De ändrade den till 11 februari 2064. De gick in i den lilla porten och De satt det fanns bara två stolar. Där Alan och mannen satt var lika stort som kiosken men där satt de och knappade in några koder på ett litet bord, framför de, den var tunn som ett suddgummi som var 1 centimeter tjock, sedan gav Alan ett tuggummi till honom, medan de tuggade. Tryckte de på en knapp som satt på sina klockor och då hörde de rösten från kiosken igen: "Välkommen".

Alan och mannen kunde inte hålla ögonen öppna, snart började allt till hands bli svart men de var på väg det var det allra viktigaste för de, tuggummit gjorde sin effekt, de blev nersövda, det kändes inte så skönt, man ville inte sova man ville se hur den lilla kiosken där de satt, röra sig. Kiosken skulle åka ner och sedan upp och då skulle de försvinna på väg upp detta skedde i sex timmar.

Nu var mannen på väg men Kamilla var fortfarande på sitt jobb och jobbade med maten som skulle serveras, hon hade lunchrast nu, nu satt hon i en av restaurangens stol med sin väska och hon skulle ta ut sin mobil men samtidigt såg hon boken hon ville inte titta det som stod där men hon gjorde det ändå, nyfikenheten var så stor hos henne, så att hon åt inte, hon bara bläddrade läste och bläddrade vidare och såg en bild på mannen med den orangea hatten i ett kort, kortet gällde till 2090 hon såg och hennes kropp blev paralyserad i några sekunder hon gapade stort och kunde inte röra händerna. Hon såg så mycket att det inte fanns ord att förklara stunden och till slut stängde hon anteckningsboken och började jobba igen, hon ville läsa noggrant igen så hon låtsades må illa. Och fick gå hem.

Så fort hon var ute sprang hon till en annan restaurang, gick in på toaletten och bläddrade, hon kunde inte förstå att mannen med den gula hatten hette Jezz-Frent och i efternamn och det var för mycket för henne så hon bestämde sig för att lämna den i sin väska och lämna den på SL-hittegodsexpeditionen, sedan gick hon till stationen gick förbi platsen som förändrade hennes syn på livet och då såg hon Nicole och sprang mot henne och kramade henne och grät, hon grät för det som stod i boken, förskräckliga händelser som skulle hända i framtiden men det finns män och kvinnor som jobbade med det som reste tillbaka i tiden och ändrade så att allt skulle bli bra, hon berättade inte detta för någon annan än Nicole och så fortsatte hon leva med framtidens hemlighet och mannen han behövde inte oroa sig längre för boken, antecknings boken låg i Kamillas väska bland tusentalsväskor.

Juan Rodrigo Mamani Salinas

Copyright © 2014 Juan Rodrigo Mamani Salinas

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.