Jag har samma rätt att finnas till

Hon föll till marken, hon kunde inte ta sig upp. De knuffade tillbaka henne, de skrattade. De sa att det var hon som var konstig, och att de inte hade något val än att behandla henne illa. Hon hade inte mindre ont än någon annan skulle ha haft, men de hade valt ut henne. De skulle aldrig förstå hur illa de gjorde henne, bara hon skulle tvingas bära den smärtan.

Författarens förord

En stor anledning till varför jag skrev den här boken var att göra människor mer uppmärksamma på att mobbning inte bara handlar om att bli kränkt. Det kan också handla om att man får en konstig bild av sig själv, och tror att det är ens eget fel att man blir mobbad.

Många påstår att det bara är människor som är annorlunda på något sätt, som blir mobbad, till exempel har ett avvikande utseende eller är blyg. Då blir det plötsligt synd om den som mobbar, eller man tror sig i alla fall hitta en förklaring till varför människor mobbar.

Men vem är då annorlunda?

Min teori är att mobbarna väljer ut sitt offer, för att de känner sig hotade av den personen eller bara för att den personen kan ha svårt för att försvara sig. Vad det än beror på så är det den mobbade som far mest illa.

Det jag vill säga med andra ord är att jag inte tror att det är någon speciell typ av människa som blir mobbad. Mobbning är något som kan drabba vem som helst.

Kapitel 1

Lina var fem år gammal då hon bytte dagis. Vilket bestod av två hus som var tre avdelningar. Den avdelningen som var längst ner till höger om Lina var småbarnsavdelningen där gick alla små barn mellan 2 och 3 år. I den mittersta avdelningen gick barn som var lika gamla som henne, och i hennes avdelning gick 5-6 åringar. Lina hoppades på att få nya vänner som hon kunde leka med, för alla hennes vänner var kvar på det gamla dagiset.

Alla var blyga när de först träffades, den första veckan gick allting bra de lekte tillsammans åkte rutschbana, grävde i sandlådan och gungade. Ibland klättrade de i klätterställningen som var alldeles intill rutschbanan. Men ändå hade Lina nånstans en känsla av att något inte stämde hon kunde inte sätta fingret på det, eller var känslan kom ifrån. Ofta skakade hon bara av sig den och tänkte allt är bra. Ibland kunde barnen härma henne när de tyckte att det hon sa lät konstigt, Lina tänkte inte mycket på det för de hade kul tillsammans.

Det var en dag i augusti då alla barnen som gick på Linas avdelning skulle hälsa på en av dagisfröknarna. Solen sken och det var varmt ute, alla gick i shorts, kjolar eller klänningar. Själv hade Lina en röd kjol, med en t-shirt till som det var Mimmi på. Fröken hade två barn en kille och tjej, de bodde i en stor villa. Tjejen var yngre än Lina, killen var lika gammal.

På framsidan av huset var det en ganska stor uteplats där var en lite lekplats med sandlåda och gungbräda vid några träd. Lina var både förtjust och rädd på samma gång, förtjusningen gick över rädslan. Hon satte sig på plankan med ett hopp upp i luften for hon. Killen som satt på plankan framför henne, hoppade inte upp i luften som man skulle göra. Med bestämd ton uppmanade Lina honom att hoppa upp i luften så att hon kunde komma ner igen och fortsätta att ha kul. Med ett leende på läpparna hoppade han av plankan, och Lina åkte bakåt på marken där skrapsåren väntade. Det gjorde fruktansvärt ont. Hur kunde han bara göra sådär? undrade Lina. Hon visste att hon kunde ha gjort sig riktigt illa när hon föll baklänges. Men sa heller inget till lärarna, vågade inte istället grät hon lite och gick sedan och satt sig på en sten. Lina fortsatte att undra vad som fick killen att vara så hemsk emot henne.

Grubblandet slutade tvärt när en annan kille från avdelningen gick bakom henne och knuffade ner henne ifrån stenen. De andra barnen skrattade för full hals. Lina kände hur ilskan bubblade upp inom henne hon vände sig om och blängde på killen tills han slutade att flina. Ljudet av hans skratt skar i Lina, killen verkade njuta av att förnedra henne.

Kapitel 2

Det var vår Lina satt och gungade, hon var på dagis och solen sken. Hon var glad för hon hade nyligen lärt sig att hoppa ifrån gungan. Innan hade hon varit rädd för att ramla och slå sig eller att hon skulle hoppa rakt in i staket som var runt gungställningen. De andra barnen hade lärt sig att hoppa ifrån gungan snabbare än henne. Det var förmiddag och första rasten ute på gården. Lina gungade och hoppade tills lärarna sa att det var dags att gå in.

Efter några timmar kom den andra rasten ute på gården. En av Linas lärare sa att eftersom att de är fem år och de äldsta barnen på avdelningen ska de väl kunna klara att vara på gården utan några lärare. De andra lärarna instämde att visst var de stora nog att klara sig själva, och att de istället kunde gå och fika.

Det var nu eftermiddag och det var sju barn på gården varav Lina var det sjunde barnet. Som rasten tidigare gick Lina till gungställningen och gungade. Hon hoppade ifrån gungan många gånger glad över att ha lärt sig något nytt.

Men till slut tyckte Lina att hon hade gungat tillräckligt, och ville göra något annat istället kanske gå och leka i klätterställningen. På vägen till klätterställning upptäckte Lina att två av hennes jämnåriga kamrater blockerade vägen. Hennes första reaktion var att det här måste vara någon ny lek som de har kommit på. Men deras svarta blickar som stirrade rakt in i hennes ögon sa henne att något var fel. Hon försökte att komma förbi, hon lyckades men ve och fasa runt hörnan stod de andra fyra barnen och väntade. I just den sekunden önskade hon mer än något annat att de skulle hjälpa henne. Men bara i den sekunden, för efter att ha sett deras hotfulla blickar som skar i henne som knivar förstod hon att de var på de två andra barnens sida. Även de blockerade vägen och nu kunde inte Lina komma förbi, och när hon försökte blev hon knuffad. De bildade en ring runt Lina, och knuffade henne fram och tillbaka. Som en boll som man bara sparkar på fram och tillbaka, precis så kände Lina sig. Barnen knuffade henne tills hon föll på marken framstupa.

Det var tydligen inte nog att Lina låg på marken och inte kunde röra sig, ett av barnen gick fram till Lina och drog ner hennes byxor. Hon gjorde det inte enbart för att se Linas stjärt, flickan gick efter spade och började gräva. Sanden kastade hon på Linas rumpa och underliv.

En av killarna fick syn på Linas underliv, och med förtjusning sa han att hans inte såg ut som hennes utan att han hade en snopp. För att riktigt visa Lina att han hade en snopp drog han ner byxorna och la sig ner bredvid henne.

Lina kände hur hon blev äcklad, hon visste att flickor har ett underliv och pojkar snoppar. Det var inget någon behövde säga till henne för det visste hon redan. Lina ville skrika och hon försökte att öppna munnen för att skrika, men munnen löd inte den varken öppnades eller skrek. Lina ville dra upp byxorna och springa därifrån men inte heller det gick. Lina var som förlamad, kroppen löd inte. En lärare måste ha fått syn på Lina och de andra barnen, för ut kom en lärare springande. Hon var blek i ansiktet och med sin röst skrek hon allt hon kunde.

- Vad har ni gjort skrek hon till de andra barnen.

Sen sa hon inte ett ord det var som om hon blev stum. Läraren böjde sig ner och tog upp Lina, bar in henne och duschade av henne. Lina kände att hon ville gråta, men hur mycket hon än försökte så kom inga tårar. Det som hade hänt tog lärarna på största allvar, ingen av femåringarna fick gå ut på flera veckor. Lärarna hade långa samtal med barnens föräldrar. Stämningen var hemsk alla barn satt och ritade ingen sa ett ord. Några av föräldrarna stod och skällde på sina barn.

Det var allt Lina mindes från de dagarna, helst av allt skulle hon bara vilja glömma men hon kan inte.

Kapitel 3

Det hade nyligen varit sommar och det var första dagen i skolan för Lina. Hon och mamma hade köpt en ny skolväska den var rosa med my little pony, hästen var lila och matchade det rosa. En klump vände sig i magen på Lina, hon var spänd inför att träffa sina nya klasskamrater och undrade hur hennes fröken skulle se ut.

Innan alla barnen gick in i klassrummet tog fröken alla i hand och sa: "Så här hälsar vi varje morgon".

Väl inne i klassrummet när alla satt sig på en rund matta kände Lina hur klumpen äntligen gav med sig. Fröken berättade att hon hette Kerstin. Hon frågade alla barnen vad de har gjort under sommaren, och Lina berättade lite försiktigt att hon hade varit i sin sommarstuga på Öland. De andra barnen lyssnade nyfiket, när Lina slutade tala såg hon helt plötsligt att mittemot henne satt killen som var med och mobbade henne på dagis. Den där obehagliga klumpen kom tillbaka och hon försökte med all sin kraft tänka att ja han kan ju ha ändrat sig. Men klumpen ville ändå inte försvinna, man vet aldrig tänkte Lina.

Fröken såg glad ut hon hade bjudit dem på bullar och saft och fortsatte att prata med dem lite om vad de skulle få göra när de började ha lektioner.

Kapitel 4

Lina var i skolan och barnen hade nyligen fått rast.

Plötsligt kom killen som var taskig mot Lina på dagis och knuffade ner henne i snurrgungan. Snurrgungan var en gunga hon inte skulle ha satt sig frivilligt i, man brukade få väldigt ont i huvudet av den. När Lina försökte ta sig upp igen knuffade killen åter ner henne igen. Mot Linas vilja började han snurra gungan. Det värsta av allt var att gungan var högt upp i luften, samtidigt som den snurrade häftigt. Hon kunde inte på något sätt ta sig ur gungan när den var i farten, utan stackars Lina fick vänta tills gungan var still igen. Slutligen stannade gungan, efter en oändlighets väntan tyckte Lina.

Killen som hade tvingat henne i gungan tyckte han var rolig och stod och skrattade. Vad som var kul med att ge en annan människa huvudvärk kunde Lina inte förstå.

Kapitel 5

I Linas klass gick det två tvillingar som var duktiga i matte, de var enäggstvillingar och man kunde inte skilja dem åt. Den enda märkbara skillnaden som man kunde se var att den ena hade en leverfläck på sin högra örsnibb. Det var två snobbar som mest var taskiga, en dag hade Lina oturen att råka ut för dem.

Lina skulle precis ta på sig ytterkläderna när någon bakom knuffade till henne, och hon åkte rätt in i den ena tvillingen han med leverfläcken. Hans bror var snabb att hoppa på Lina, han blängde på henne och skrek: "Vad fan håller du på med min bror, muckar du gräl eller?"

Lina skakade bara skrämt på huvudet. Efter några sekunder låg hon på det hårda golvet, det gjorde fruktansvärt ont.

Lina slet till sig sin jacka och sprang ut på skolgården, och hon visste att hon inte var ensam. Tyvärr hann hon inte komma långt förrän tvillingen utan leverfläcken hann ikapp henne, med sig hade han en bandyklubba. På några sekunder knuffade tvillingen in henne i väggen, och pressade bandyklubban mot Linas mage.

- Ger du dig skrek, han.

- Nej skrek Lina tillbaka.

När tvillingen märkte att han fick mothugg pressade han klubban ännu mera mot hennes mage. Klubban var inte nog han sparkade Lina hårt på benen också. Till slut var hon tvungen att mot sin egen vilja säga att hon gav sig.

Kapitel 6

Det var vinter snön föll ner mot marken, och det fanns tillräckligt med snö för att bygga en snögubbe eller snölykta.

Lina och Malin sprang och lekte, Lina var alldeles vild av lycka plötsligt råkade hon springa in ett fönster, smärtan var olidlig och hon grät och tjöt. Men varför var ett fönster öppet mitt i vintern? Lina hade inte sett någonting, om hon överhuvudtaget hade sett fönstret var det så igensnöat att ett öga inte längre kände igen det som ett fönster. Lina kände hur hela hennes mössa var blöt av nåt klibbigt och tjockt, och det gjorde fortfarande fruktansvärt ont.

- Du blöder, det ser ut som du har ett hål i huvudet, sa Malin flämtande.

De gick in till kapprummet där Malin ropade på fröken, som kom illa kvickt. När fröken såg Lina blev hon alldeles förskräckt, hon öppnade munnen och erkände det var hon som hade öppnat fönstret, för att vädra ur det smutsiga klassrummet. Det var en liten tröst för Lina som blödde mycket och hade ont i huvudet.

En tjej som gick i Linas klass, och som hade mobbat henne på dagis sa att Lina såg äcklig ut. Tjejen gjorde en grimas innan hon gick in. Hon fick gå till skolsyster som konstaterade att det var bara att åka upp till sjukhuset och sy.

Lina skulle aldrig glömma hur ont det gjorde, och vilken chock som hon känt när hon inte hade uppfattat fönstret.

Kapitel 7

Lina låg i sin säng och kunde inte sova, försökte minnas hur det var innan hon hade blivit behandlad såhär.

Det var jättesvårt, hur mycket påverkar man den man blir? Kan andra människor förstöra ens jag? Undrade Lina. Då har man väl rätt att försvara sig, tänkte Lina.

Hon hade aldrig känt sig konstig eller värdelös innan mobbningen hade börjat. Lina mindes hur hon som liten hade sprungit i kortkjol på dagis. hon hade lekt med en kille som hon var kär i. Lina hade varken känt sig annorlunda eller konstig, bara glad över att få finnas till. Hon var inte konstig det kändes ända in i bröstet, att hon inte var det.

Om Lina så skulle vara det, hade hon inte rätt att finnas till som alla andra? Nej, imorgon skulle Lina minsann visa de att också hon kunde slåss.

Kapitel 8

Lina och hennes bästa kompis Malin hade blivit sugna på att börja spela instrument. Till slut hade de kommit fram till att börja spela fiol.

De första fiollektionerna bestod av att de skulle lära sig hur man höll i stråken vilket man höll ungefär som man håller en penna. Fiolläraren var lite tråkig då han inte ville att de skulle börja spela med stråken på fiolen utan, ta fiolen i händerna och börja dra händerna över fiolen som om man hade spelat på en gitarr.

En kille som gick i Linas klass hade börjat i samma fiolgrupp som dem. Till både Linas och Malins stora avund hade han som i ett trollslag omfamnat fiolen och han knäppte på den som om han ej gjort annat i sitt liv. Läraren skrattade av förtjusning, det var minsann en duktig kille det. Kanske var han en naturbegåvning, en sak var i alla fall säker han hade lärt sig spela fiol utan någon större ansträngning.

För Lina var det svårt att spela fiol hon fick anstränga sig för att hitta de rätta strängarna. Deras lärare var hemsk, så fort Lina eller Malin råkade spela fel med stråken, fick de lägga den på sidan och igen spela på fiolen som en gitarr. Kanske menade fiolläraren bara väl, när han visade de hur man skulle knäppa på stråkarna. Men de var bara nio år gamla och ett sådant tålamod hade de inte.

Lina ville väldigt gärna spela fiol trots att det var svårt, och hon kämpade hårt. En dag sa hennes fiollärare till henne att hon skulle sätta sig ner och vänta tills fiollektionen var slut så skulle hon få extra hjälp. Lina kände sig plötsligt så konstig, tyckte han att hon var ett sådant problemfall att hon inte kunde lära sig spela fiol på samma sätt som andra barn? Men han var ändå snäll att han ville lära henne spela fiol, tänkte Lina.

När hon väl stod med fiolen i händerna blev allt bara fel, fiolläraren tittade på henne och sa nej såhär ska du göra. Ju fler gånger han sa såhär ska du göra desto mer kände hon hur hon som började sjunka ner mot jorden. Lina kände att hon inte dög, det spelade ingen roll hur många gånger hon försökte. Kanske om hon hade fått spela en väldigt simpel barnsång som Björnen sover eller när Lillan kom till jorden istället för att stå och knäppa på strängar. Lina kände sig som en idiot. Lina slutade spela fiol och hon såg det som ett stort misslyckande, för att spela fiol var något som hon hade sett fram emot.

Några år efter hon hade slutat spela fiol var Lina i Norrland med sin familj med lillebror och hennes föräldrar. De var och hälsade på farmor och farfar. På väggen inne i farmors och farfars sovrum hängde en fiol. När farfar fick höra av Linas pappa att hon hade spelat fiol, tog han ner fiolen från väggen och ville höra Lina spela. Hon ville först inte alls, mindes Lina överhuvudtaget hur man gjorde när man spelade fiol? Lina ville verkligen men hon visste också att om hon inte spelade skulle farfar bli väldigt besviken. Hon tog stråken, det första som lät från strängande var ett hemskt oljud. Lina tog ett djupt andetag, hon fattade stråken på nytt och plötsligt var det som om händerna mindes hur de skulle omfatta stråken. Farfar tog fram noter till fiolen med enkla barnsånger och hon mindes, Lina kunde spela fiol. Hur var det möjligt?

Kapitel 9

Killen som hade mobbat henne från dagis slog Lina, men nu hade hon fått nog. På en halv sekund höjde hon handen och slog till honom i ansiktet, du ska lämna mig ifred skrek hon.

Killen verkade bli rädd för han tog några steg bakåt. Men till Linas besvikelse fortsatte han att slå och sparka henne. Hon var ursinnig, Lina höll precis på att vinna slagsmålet när en annan kille kom och började slå henne också. Ilskan bubblade inom henne och det var tillräckligt med en handrörelse knuffade hon ner båda två på marken.

De två killarna visste inte vad de skulle göra när Lina öppnade munnen och skrek åt dem, idioter kan ni inte slå bättre än såhär?

Kapitel 10

Lina hade precis börjat i scouterna, hon tyckte det var kul hon hade precis fått lära sig att knyta alla möjliga knoppar, käringsknoppen var lätt att få upp medan råbansknoppen höll. De fick lära sig att laga mat på stormspis, och de lekte ute i naturen.

På ett av scoutlägerna som Lina var med i, var hon utan sin vän Malin. Hon hade fått förhinder. En tjej som också var med i scouterna var en av scoutledarens egen dotter, och det var något hon utnyttjade. Ingen var taskig mot henne, ingen vågade för då skulle hon skvallra för sin pappa men själv fick hon bete sig som hon ville.

De skulle övernatta tre nätter i en stuga ute i skogen, det fanns inga sängar i huset alla scouter hade tagit med sig luftmadrass eller liggunderlag och sovsäck. Lina hade ett liggunderlag hon önskade att hon hade tagit med sig en luftmadrass istället för golvet var väldigt hårt.

Det fanns inga toaletter inne i huset, det låg ett hus bredvid där var toaletterna. Några timmar efteråt satt de vid ett stormkök som scoutledarens dotter lagade, hon hade en egen hund en labrador som var väldigt fin tyckte Lina. När alla hade ätit klart utom Lina som nog hade kunnat äta mer, och det sa hon också men scoutledarens dotter gav hellre det sista av maten till sin hund. Lina frågade om hunden tyckte maten var god. Scoutledarens dotter svarade bara: Det är klart att han tycker det är gott, hur dum får man va? Lina var tvungen att bita sig i läppen för att inte säga nåt dumt tillbaka, hon var som en häxa men sa man nåt tillbaka var det man själv som blev utskälld av hennes pappa spelade ingen roll hur elak hon hade varit innan. Men det var fel att det var på det viset, men alla visste om det och höll sig på sin kant.

Lina tyckte om att vara scout, vara ute i skogen röra på sig och elda var mysigt också. Scoutledarens dotter skulle fylla år hon var några år äldre än Lina, och hon skulle få sig en överraskning på en av dagarna. Det fanns en kille som hon brukade hänga med, han verkade också njuta av att vara taskig mot andra människor. Det var han, scoutledarens dotter och en till grupp som började bilda en anti-Lina grupp, för att visa att de var det coola gänget plockade de upp pinnar vilka de höll över elden och inhalerade in röken. Det var inga riktiga cigaretter, men det kunde väl knappast vara bra för kroppen tänkte Lina.

Hon gick till en scoutledaren och sa att det kan väl inte vara bra att röka pinnar, och att någon av ledarna borde säga till dem. Men nu råkade det vara pappan till häxan så han nästan skällde ut Lina för att hon hade sagt ifrån nej det var inte skadligt mot hälsan, det var ju bara pinnar och det var bara Lina som överdrev det hela.

Scotledarens dotter fick sin överraskning, hennes pappa hällde bensin på en buske så att det började brinna. Alla fick springa ut, det var mörkt och otäckt. Under tiden medan alla sprang som vildar i skogen, hade häxans mamma gjort inordning tårta, godis och kakor. Det smakade ljuvligt, Lina åt så att hon storknade.

Lina fick betala ett högt pris när hon sedan på natten mådde illa och spydde ner hela golvet där alla sov. Hon skulle aldrig äta godis igen, det var ett löfte hon höll i några år.

Kapitel 11

Vad händer när man dör försvinner man bara då? Ser man tillbaka på sitt liv och tänker vad fan höll jag på med?

Lina blundade försökte somna men tankarna på döden kom tillbaka. Kommer man till ett ljuvligt ställe som Italien med ljuva palmer med en strand och ett klarblått hav med en klarhet så att man kan spegla sig i den. Är alla människor som dör nöjda med det liv som de levt, älskade de sig själva?

Jag undrade vem jag hade varit om jag hade bott någonstans i ett annat land, talat ett annat språk, hade jag också blivit mobbad då? Hade jag varit den jag är idag? Hade jag varit lyckligare då? Om jag hade fått leva i en annan tid, kanske i framtiden, hade jag blivit mobbad då?

När jag dör kommer jag kunna säga till Gud om han finns, jag var en lycklig människa jag älskade livet, och jag kände mig inte konstig? Kanske tänker jag för mycket, kanske borde jag sluta tänka nu och försöka sova istället.

Kapitel 12

Om man njuter av att mobba en annan person, är det inte man själv som har problem då?

Lina ligger åter på marken hon får höra att hon är CP-skadad, att hon är konstig och att det är hennes fel att de behandlar henne illa. Det gör ont när de sparkar henne i magen, det gör ont när hon blir nerknuffad när hon försöker resa sig upp igen. Gjorde det ondare på henne för att hon var konstig, hade de mer rätt att behandla henne illa för att hon inte passade in i deras värld? Var det henne det var fel på? Var det de som var normala? Som normala människor de var skulle de lära henne hur man var normal. Men vad var då normal, det allmänhet var? Vem var då onormal? Den som var annorlunda, den som gick mot strömmen? Den människa som vågade vara sig själv?

Som Lina förstod det var världen ett stort samhälle som människor byggt upp, och om något var annorlunda frös man ut personen, och kan då skylla på att det var bara för att han/hon var så konstig det är en förklarning som tyvärr verkade vara tillräcklig. Lina var inte konstig det var hennes klasskamrater som gjorde henne konstig.

Kapitel 13

Det var ett arbete i skolan, klassen jobbade om dinosaurierna de fick skissa av bilder och skriva av från böcker.

Lina var väldigt fascinerad av ämnet och jobbade hårt, efter en liten stund fick alla veta att de skulle läsa sina arbeten framför klassen. Linas mod sjönk, hon visste att hon skulle bli utskrattad och att de skulle göra miner åt henne.

Lina började andas häftigt, hon försökte andas vanligt genom att ta djupa andetag. När det var hennes tur tog hon sin lilla skrivbok där hennes arbete väntade på att bli uppläst. Linas röst lät nervös när den talade, inte nog med det hon ljudade också när hon läste. De flesta i hennes klass utom Malin gjorde miner, skrattade och härmade hur hon lät när hon läste.

Lina gick förstört till sin bänk i klassrummet, hon lyssnade på hur klasskamraterna lät när de läste upp, ingen ljudade som hon.

Lina lånade böcker och serietidningar från biblioteket, hon skulle lära sig att läsa ordentligt. Hon tänkte inte låta de få vinna, Lina skulle minsann visa dem.

Hela sommaren satt hon och läste böcker serier. Lina kunde inte slappna av inte för ett ögonblick, hon skulle lära sig.

Efter många böcker hörde Lina sig själv läsa, och hon läste klart och tydligt utan att ljuda, lyckan sprutade i henne. Hon hade klarat det, som hon hade kämpat.

Kapitel 14

Hösten hade kommit, löven föll ner på marken. Träden såg fula ut med kala grenar, det kändes som papper när Lina gick på löven. Dessutom hade det regnat, vattenpölarna var överallt. Lina hade på sig sina gröna gummistövlar, som ett litet barn hoppade hon i pölarna vattnet stänkte åt alla håll och kanter. Det var riktigt roligt.

En kille som Lina tyckte illa om, kom emot henne. När han såg henne flinade han och sa: "Jaså lilla fröken håller på och leker, får jag vara med?"

Lina började känna sig riktigt illa till mods, hon visste att en tjej på tio år var för stor för att hoppa i vattenpölar. Hon visste inte vad hon skulle säga eller göra, så Lina gjorde ingetdera.

Inne i klassrummet fick Lina reda på att hon skulle dela bänk med en annan klasskamrat, det var en av tvillingarna han med leverfläcken på sitt högra öra. Det var ett dåligt system, varje gång Lina skulle ha sina böcker var hon tvungen att be honom lyfta på bänken, då han satt vid den på lektionen.

Tvillingen lyfte och Lina tänkte precis ta sina böcker, när han slängde ner dem på golvet. Efteråt flinade han alltid och var lika besvärad varje gång han lyfte bänklocket, Linas böcker kastades nästan varje gång ner på golvet. Till slut fick Lina nog, efter att ha tagit upp sina böcker från golvet, skrek hon till tvillingen: "Vad fan är ditt problem egentligen? Tycker du att du är rolig eller vadå?"

- Ja jag tycker jag är jätterolig, det är ju inte jag som är konstig, svarade han med ett elakt flin.

- Jävla idiot, snäste Lina tillbaka.

Hon gick till sin lärare och bad om att få dela bänk med någon annan, läraren ville inte lyssna, sa bara: Har ni något problem så får ni lösa det själva. Lina blev ännu mer arg och svarade: Men han slänger ju ner mina böcker på golvet hela tiden.

- Ja då får du väl fråga honom varför han gör så, svarade läraren.

Linas skolböcker fortsatte att flyga ner på golvet, men jämför med allt annat som hände henne var det bara ett litet problem.

I kapprummet blev hon kallad CP-skadad, dåre, idiot och de brukade avrunda med att säga att det var nåt fel på henne.

När hon hade kommit ut på skolgården, slog de och knuffade ner henne på marken. Det var inte nog, på marken där hon låg fick Lina ta emot både sparkar och mer slag.

Gud i himlen, hjälp mig, var med mig för jag orkar inte mer nu, tänkte Lina. Hon började inte gråta, då hon reste sig upp från marken. De skulle inte få veta hur hon kände sig, Lina skulle inte ge dem det nöjet att göra narr av hennes innersta också.

Lina kunde slåss och hon var inte rädd för att försvara sig, men hon var smart nog att förstå att var det fler som gav sig på henne, var det bättre att försöka springa iväg.

Kapitel 15

Samma kille som hade skrattat åt Lina när hon hade hoppat i vattenpölarna, slog och sparkade henne. Varför gjorde han så? Lina hade bara råkat gå förbi honom.

Plötsligt blev hon så förbannad så hon inte visste vad hon skulle ta vägen. Lina sparkade tillbaka, hon slog tillbaka samtidigt som hon skrek åt honom: "Jävla idiot, lämna mig ifred".

Med en knuff for hon iväg, han sprang efter henne. Sparkade Lina i baken och vände sedan och gick.

Lina tänkte att hon för den här gången hade klarat sig lindrigt undan, men att nästa gång kommer det bli värre. Hon var på väg till gymnastiklektionen, på vägen dit sparkade folk henne i baken och skrattade.

Inne i omklädningsrummet, fortsatte skrattet och sparkana blev allt hårdare. Slutligen hörde hon en tjej skrika till av förtjusning sparka mig okej, den sista sparken nuddade rumpan. Lina trevade med handen på ryggen, hela hennes kropp kände på sig att något fanns där på ryggen. Till slut kände hon en lapp som satt på ryggen, Lina rev av den på lappen stod det: Sparka mig. Den jäveln hade skrivit lappen och han måste ha satt den på Linas rygg samtidigt som han hade knuffat henne.

De andra idioterna som bara hade sparkat henne, varför då? För att en lapp råkat sitta där med bokstäverna sparka mig? Hur elaka kan människor vara egentligen? Undrade Lina.

Kapitel 16

Det blev vinter igen, Lina lånade en stjärtlapp från skolan.

Lina, Malin och en ny kompis Ida åkte ner för en backe i en dunge som låg nära skolan. Ida hade visat backen, hon hade varnat för den stora isfläcken och berättat hur kul hon haft när hon åkt stjärtlapp där sist.

Dungen var en liten skog, i träden hade Lina klättrat upp många gånger och förstört många byxor. Ja hela dungen var som ett litet paradis, där Lina kunde slappna av och tänka.

Åka stjärtlapp var verkligen en upplevelse, det var spännande risken att ramla och slå sig kändes större än om man åkte pulka. I backen fanns en stor isfläck där stjärtlappen gled ner snabbare, när man åkte på den. Det var alltid lika pirrigt tyckte Lina, skräcken var att göra illa knäna, hakan eller slå sönder tänderna.

Kapitel 17

Hela klassen skulle åka skidor, Lina hade sin farmors gamla stavar för hennes egna hade gått sönder innan.

Det var skönt att åka skidor, känna benen röra på sig. Kämpa sig upp för de små backarna i skogen. När Lina hade fått upp farten, andades in den friska luften kändes det som bara för några sekunder att alla hennes problem försvann. Lina var stark, hon visste att det inte var hennes fel att de behandlade henne illa.

Hon ställde upp sina stavar och skidor vid väggen, innan hon gick in på lektionen. Innan Lina gick ut på rasten, kunde hon se genom fönstret hur samma gäng som flera gånger tidigare varit elaka mot henne kastade Linas stavar. Lina sprang försökte ta tillbaka sina stavar, de kastade hennes stavar som spjut.

- Lägg av med det där, skrek Lina.

Slutligen fick hon tillbaka sina stavar, vilka måste ha varit minst 40 år och fortfarande hela. De sa att hennes stavar var fula, och retade Lina för dem. Men de hade bättre kvalité än många andra stavar, Lina använde dem inte i skolan mer, mobbningen var tillräckligt jobbig ändå.

Kapitel 18

Klassen åkte skridskor i en skridskohall.

Lina älskade att åka skridskor, bara glida fram och försvinna bort. Hon glömde sina plågoandar, och att hon var den konstiga.

En kille i hennes klass uppenbarade sig, i hans hand var en hockeyklubba som slog ner framför Lina. Det var allt hon såg innan allt svartnade för hennes ögon. En underbar tomhet fyllde hennes inre, hon tänkte ingenting bara var.

Plötsligt såg hon en kille stå på isen med bandyklubba i handen, och hon såg sig själv åka i riktning mot den. Men Lina ramlade inte utan flög upp i luften, med ett leende på läpparna. Hon kunde se hans snopna blick när hon flög iväg till lyckan till en plats där inga problem fanns. Där Lina kunde vara sig själv utan att någon dömde henne.

Mot sin egen vilja vaknade hon upp, och det smärtade i hela hennes själ. Vakna till en värld där Lina var ett missfoster, och vad skulle hon till den världen att göra? Alla samlades kring Lina och sprang fram till henne.

Hur länge Lina låg på isen visste inte. Det enda hon visste var att hon hade velat stanna kvar där.

Kapitel 19

Smärtan i bröstet och magen var olidlig, hon visste inte vad hon skulle ta vägen. Vad var det för jävla liv Lina levde egentligen? Var det värt besväret att vara hon själv? Klumpen i magen ville inte försvinna. Lina visste nånstans att känslan att inte vara något värd, skulle förfölja henne för resten av hennes liv. En förvrängd självbild, en känsla av att aldrig nånsin få duga till.

Det är konstigt egentligen de som mobbar mig kommer fortsätta leva sen som ingenting hade hänt. Men jag kommer minnas och lida av det för resten av mitt liv. Hur kan de se sig själv i spegeln och veta att de förstör delar av mig? Njuter de av det? tänkte Lina.

Tårarna började rinna, hon ville stoppa dem men kunde inte. Hela hennes liv förstört, för att hon inte passade in i deras värld, för att hon inte var som de ville att hon skulle vara. Linas person splittrad som porslin i golvet. Skulle hon orka böja sig ner och ta upp sina bitar? Och vilka bitar var hon och vilka var förstörda? Vem fan var hon? Vem hade de varit innan de förstörde hela hennes självbild? Lina hade aldrig varit bitter, och hon tänkte inte bli det nu heller.

Hon mindes livet hur det hade varit innan hon blivit behandlad såhär. Lina mindes en värld där hon inte hade varit konstig, där hon var ett glad barn som många ville leka med. Där Lina var en i gänget och hon var lika vanlig som vem som helst.

De hade skadat Lina, hon kände det i hela kroppen som ett stort sår. Det skulle ta långt tid för såret att läka, efter det skulle ett ärr komma med smärta som aldrig försvann. Inte konstigt att vissa människor som har blivit mobbade tar livet av sig, men Lina tänkte inte ta livet av sig. Mot alla odds skulle Lina stå kvar, vad som än hände henne.

Det började regna men Lina brydde sig inte, hon bara fortsatte gå. Vissa människor tycker inte om regn, men Lina tyckte om det ibland. När regnet kom på kroppen, kände hon en befrielse i sin själ som om allt det jobbiga sköljdes bort. Men nu kunde inte allt sköljes bort det gjorde för ont, men regnet lättade hennes sinne.

Ska jag låtsas vara någon jag inte är? tänkte Lina. Har jag inte rätt att vara den jag är? Jag ska visa de att även om jag är konstig i deras ögon, är jag inte konstigare än någon annan. De ska få se att jag inte är en person som man bara kan trampa ner, jag är en stark människa och de är det inte, tänkte Lina.

Är man en stark människa behöver man inte vara elak mot andra människor för att må bättre själv. Man behöver inte suga kraft ur andra människor, då kan man peppa sig själv istället. Jag tänker inte längre vara något som andra kan suga kraft ur. Jag är inget jävla sugrör, tänkte Lina.

Kapitel 20

Lina hade börjat i sjuan och hon hoppades nu att mobbningen äntligen skulle upphöra.

Men sån tur hade hon inte några killar från hennes förra klass hade följt med till högstadiet. De hade inga avsikter att lämna henne ifred, det var precis som om Lina skulle haft en stämpel i pannan, där det stod kränkning är tillåten.

Tyckte de om att vara elaka mot henne, eller var det hennes eget fel för att hon var så konstig och annorlunda? Ryktet om Lina hade spridit sig i hennes bostadsområde, någon mobbares kompis som inte alls kände henne, lyssnade på skitsnacket. Målade upp en bild av Lina, och tyckte att det räckte för att vara elak. Så spred sig ryktet och hur många som kände igen henne visste hon inte.

Varje gång Lina gick hem hade hon ont i magen, för nu kunde vem som helst vara elak mot henne.

En tjej hon aldrig sett förut kunde titta konstigt på henne, eller en kille hon inte kände igen kunde helt plötsligt göra konstiga rörelser när han såg henne.

Det fanns ingenstans i Linas bostadsområde där hon kunde känna sig trygg.

Kapitel 21

En kväll träffade Lina sin kompis Lisa, de skulle gå på bio, på vägen till dit, hälsade Lisa på en tjej med brunt kortklippt hår och med hängande örhängen. Tjejen var trevlig och pratade glatt med dem, hon hade en annan vän vid sin sida.

Efter filmen såg Lina samma tjej gå på stan med en annan kompis, de gick och åt på en restaurang och hon tänkte inte på tjejen. Lisa bodde åt ett annat håll än Lina så hon gick på bussen ensam.

Väl på bussen ser Lina samma tjej igen men den här gången gick hon på bussen med sin pojkvän. Paret sätter sig på sätterna framför henne, grovhånglar vilket Lina inte bryr sig om.

Plötsligt vänder sig paret om och tittar konstigt på henne. Lina kände sig obehaglig till mods, varför skulle ett nyförälskat par titta på henne? Tjejen viskade någonting till sin pojkvän, och han skrattade högt. Sen tittade de på henne igen, och så höll de på hela vägen till avstigningshållplatsen.

Oturligt nog klev de av på samma hållplats som Lina, de gick efter henne skrek glopord efter henne som du är konstig det är därför vi skrattar åt dig. Lina gick snabbare för att försöka skaka av sig dem, men medan hon ökade takten gjorde de det också.

Tjejen och killen tog upp kottar som de började kasta på henne, men Lina var snabb att väja undan inte en kotte lyckades nudda henne. Hon hade lärt sig att väja undan från flygande föremål, på dagis hade de kastat både stenar och kvistar på henne. I början hade de träffat och det hade gjort riktigt ont men sen hade hon lärt sig hur snabbt ett föremål kan flyga genom luften.

Kapitel 22

Lina hade drömt en dröm flera nätter i rad nu, en dröm som plågade henne ända in i själen.

I drömmen gick hon igenom som en tunnel av människor, nästan varenda person hon gick förbi hånlog eller sa något elakt till henne. Några få personer var snälla och tröstade henne, och hon förstod aldrig var de kom ifrån alla hatade henne ju för att hon var så konstig.

Lina hade många gånger klandrat sig själv, att det var hennes fel att de mobbade henne. Hon hade alltid tänkt att de nog var snälla innerst inne, men såna spekulationer ägnade hon sig inte åt länge. Om de ville ägna sitt liv åt att plåga henne, skulle de också få veta att de levde.

Äta frukost kunde hon inte göra på flera timmar efteråt, illamåendet i munnen ville inte försvinna. Trots att Lina hade fått en varning från skolsyster så kunde hon inte äta.

Kapitel 23

Lina skulle konfirmeras och åkte på några konfirmationsläger och gick regelbundet i kyrkan.

På ett av de hade en ny kille börjat vara elak mot henne, han var kompis med en av hennes gamla plågoande. Han började alltid bete sig konstigt varje gång han såg henne. Hånlog och hade ett stort nöje att slänga saker på Lina.

Hon hatade honom. Lina låg i en våningssäng och hon låg i sängen ovanför. Killen klättrade uppför våningssängen, Lina förstod ingenting. Han la sig ner bredvid henne, och började hålla om henne.

- Vad gör du gå härifrån, sa Lina.

Killen svarade inte, kramade henne bara ännu hårdare och började pussa henne. Lina försökte ta sig loss, men hon kunde inte.

- Pussa mig då, sa han.

- Släpp mig, skrek Lina.

Men han släppte inte utan kramade bara ännu hårdare. Till slut kom en konfirmationsassistent och slet loss honom från Lina. Fan vad hon hatade honom.

Kapitel 24

Det var en vanlig skoldag, och samma trakasserier som brukade förekomma. Ofta kallade de henne för CP, konstig och att det var nåt fel på henne.

Men den här dagen var annorlunda, det var som om det sa stopp för Lina. Hela hennes inre talade om att jag orkar inte mer. Hon smet in på toaletten, tårarna rann. Vad hade hon gjort för hemskt i denna värld för att förtjäna detta psykiska helvete? Lina hade inte gjort de någonting, ändå var det som om de njöt av att slå sönder hela hennes person. Om hon nu var konstig, hade de fortfarande ingen rätt att psyka henne.

Lina knäppte åter sina händer och bad till Gud, om hon trodde eller ej hade för henne då ingen betydelse, för hon visste inte vart hon skulle ta vägen med all den smärta som knivar skar i henne.

Igen undrade Lina vem hon hade varit om mobbningen aldrig ägt rum. Kanske hade hon varit lyckligare, Lina började bli mer medveten om att hon hade förändrats. Lina var mer misstänksam mot nya människor, hon trodde alltid det värsta tills motsatsen bevisade något annat. Hon kunde bli fruktansvärt upprörd över små skämt som var riktade mot henne själv. Lina hade en stark rädsla ibland att hennes kompisar skulle snacka skit om henne, hon gillade inte att hon misstänkte det men kunde inte låta bli.

Men det otäckaste av allt var ändå att ju mer de sa till henne att hon var konstig desto konstigare började hon också bete sig. Lina kunde stå och stirra på personen som sagt det till henne med tom blick och samtidigt titta på ett träd bakom som om trädet hade varit mer verklig än personen. Det skrämde Lina, för det var något hon aldrig förut gjort. Lina ville inte göra så, men ju mer de sa att hon var konstig desto mer kände Lina sig det.

Slutligen var hon säker på att det var nåt fel på henne, och Lina hoppades på att snart få sin diagnos. Hur mycket tål en människa innan han eller hon krossas? Hur mycket påverkar andra människor den man blir? De ville att Lina skulle vara konstig, och kanske fick de som de ville. Hon var konstig nu, det enda Lina kände var att hennes nya beteende inte kändes som hon. Naiv hade Lina aldrig varit, men hon hade heller aldrig trott illa om varje människa hon inte kände och det gjorde hon nu. Lina hatade dem så mycket, för att de hade förstört delar av hennes jag, och förvrängt henne så att hon mer skulle passa in i deras värld. I den världen var Lina på det sättet som de föreställt sig, men att det var de som gjort henne sådan kunde de inte förstå. Lina fortsatte tänka, det hon hade hört om mobbning var att personer som blir mobbade ofta är annorlunda eller udda. Var Lina annorlunda, och isåfall hur? De som blev mobbade hade kanske för mycket fräknar, var blyg eller hade för stor näsa.

Men inget säger att en blyg människa skulle vara mer annorlunda än någon annan, samma sak gällde fräknar och för stor näsa. Nej Lina hade en annan teori, de som mobbade kanske kände sig hotade av henne för att hon vågade stå upp för sig själv och säg ifrån. Hon hade varit en väldigt självsäker person, eftersom att de saknade detta och mådde så dåligt i sig själva gav de sig på henne. Ju mer de lyckades knäcka henne, desto starkare blev de själva.

Men nu tänkte hon inte vara någon som andra hämtar kraft ifrån, nä nu skulle hon minsann visa de jävlarna. Lina torkade tårarna, och började öppna dörren när hon kände att någon höll emot dörren. En röst skrattade utanför, på rösten kunde hon höra att det troligen var en kille som höll emot dörren.

Flera skratt i bakgrunden kunde höras, och killen som höll för dörren sa blir du rädd nu va? Lina satte sig på toaletten igen, funderade på vad hon skulle göra.

Plötsligt kom hon på vad hon skulle göra. Lina tog sats från väggen till toalettdörren och med all sin kraft pressade upp toalettdörren. När dörren var halvvägs öppen, blev killen som höll emot rädd och sprang iväg. Dörren slogs upp med en smäll, alla blev tysta och stelnade till. Lina hade sett åt vilket håll killen sprang, och sett när dörren var halvöppen hur han såg ut. Hon gick fram till honom, såg honom rakt i ansikte och sa: Hade du kul nu eller? Killen fick inte fram ett ord, det enda han kunde göra var att stå och bara gapa. Ingen i rummet sa något heller, alla satt blickstilla. När Lina skulle gå ut, flyttade de som stod i vägen för henne på sig så fort de kunde. Var de rädda för henne nu?

Ute på skolgården vände sig Lina om och såg in i fönstret, och de stod fortfarande kvar blixtstilla. Man behandlar inte mig hursomhelst, tänkte Lina. Jag har samma rätt att finnas till som alla andra, och ingen ska någonsin tala om för mig att jag är värdelös utan att de ska få veta att de lever.

Det regnade men Lina tyckte det var skönt, hon lät regnet skölja bort allt det onda och ge henne ny kraft att våga vara sig själv.

Cecilia Björklund, cesse_85(at)hotmail.com

Copyright © 2012- Cecilia Björklund

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.